23:e maj 2016

Det har gått fyra år sedan den där dagen då jag satt i väntrummet till intensiven i Linköping för sista gången. Jag var 22 år gammal och visste inte riktigt vad jag ville göra med livet mer än att vara där, i Linköping, just då. Jag var 22 år gammal och hela världen rasade omkring mig, ett inre krig som jag hade väntat på hela livet började det. Ett krig som aldrig kommer sluta. 

Ungefär ett halvår tidigare hade jag packat mina väskor och flyttat hem från England, mitt England som jag hade längtat till så länge. Det var aldrig ett val att lämna England, det var ett måste. Varje sekund jag spenderade på andra sidan havet var en sekund jag förlorade med min syster. Min syster som hade övertalat mig om att det var självklart att jag skulle åka, hon var bara lite trött och skulle snart bli bra igen.

Jag åkte hem. Hem till familjen, hem till Mantorp, hem till Linköping. Jag åkte hem till det enda jag visste, till en familj som skrattade sig igenom varje tragedi. Mina mål var inget annat än att jobba och vara nära, vara hemma. Inte för att något skulle hända, men för att den där oron som funnits sedan jag förstod vad cystisk fibros var hade blivit så mycket större. Egentligen visste vi ingenting alls, bara att det blev sämre och sämre.

Dagarna gick, jag varvade köksbordshäng med intesnivtittande på serier för att inte riskera att tankarna skulle vandra iväg. De fick inte fick inte fick inte vandra till det omöjliga. Det stora mörkret som inte gick att greppa. Det kolsvarta.

En dag missade jag att svara på sms. Jag satt och kollade på vampyr-TV och noterade inte att min telefon plingade och att min syster ville att jag skulle komma dit så vi kunde måla naglarna och skratta åt någon morbid tankebana. Hon skrev att hon såg ut som Hitler. Jag tänkte inte på att jag missade att svara, missade att gå dit, innan det var för sent. Tänkte inte alls på det innan allt hade hänt och jag satt där med telefonen i handen och grät för att jag hade hittat beviset på att jag inte fanns där. Inte stöttade när det behövdes.

Det var en varm dag, kanske den första sommardagen på året, när jag satt i väntrummet på intensiven. Jag hade köpt ett litet skrivblock där jag skrev ned allt jag skulle berätta när du vaknade. Du vaknade aldrig och istället fyllde jag blocket med allt som var du, allt som var viktigt att komma ihåg. Det var en varm sommardag, men hela mitt liv frös till is.

Hittat hem

Terminsslutet är nära och på skolans bibliotek flockas studenter för att i gemensam panik försöka memorera det sista inför tentan eller tvinga fram de sista orden i uppsatsen. Tidigt trängs böcker, laptops och diverse papper på alldeles för små bord medan studenterna febrilt försöker förstå varför de har valt att göra det här mot sig själva. De svär att nästa gång ska de vara ute i god tid. Nästa gång ska de laga tillräckligt med matlådor för att ta sig igenom hela tentaperioden. Nästa gång ska de äta frukt istället för godis för att få bra energi. Nästa gång.

Mitt i allt detta kaos har jag hittat min plats, en plats där jag känner mig hemma och allt känns rätt. Som att jag äntligen har förstått vad jag ska göra, även om jag inte vet. Mitt i pluggkaoset kan jag inte känna mig annat än nöjd. Nöjd för att jag hittat rätt. Det gör inget att det alltid är tentaperiod när jag fyller år. Det gör heller inget att jag får spendera varje jul och nyår med att kämpa för att få fram motivation till att dra fram böckerna och plugga bara lite till. Det gör inget för det är det här jag mår bra av. Äntligen.

Nobelbanketten

Nobelbanketten rullar på tv:n precis som varje år den här dagen. Precis som varje år krånglar internet när det är dags för kultureliten att prata om kronjuvelerna, de där fina, dyra smyckena som är reserverade för kungligheter. 

Det var aldrig meningen att det skulle bli en tradition att kolla på Nobelbanketten, men det verkar ha blivit så. Tanken på att inte ha det rullandes på tv:n kan liknas vid att överge julen, något som jag aldrig skulle göra. Det är konstigt ändå, att nya traditioner kan etableras, och att de kan etableras helt utan andra människor. Sällan är det någon annan än jag som ser på det här.

Varje år är det samma sak som är lika roligt, juvelerna. Det finns ingen egentlig anledning till det. Jag är inte så förtjust i smycken själv, men tanken på att så många utav de smycken som är där har sett likadana ut så länge får det att kännas som att det blir en ögonblicksbild från historien. Eb ögonblicksbild från de rika, från överflödet och orättvisorna.

Nu sjunger Seinabo Sey och det är dags att lägga ned skrivandet och bara lyssna.

I'm back, kanske

Livet rullar och tiden går. Dagarna fylls med studier och läsning, inte mycket tid blir över för att försöka göra något annat. Just nu är det inte mycket som är lika viktigt för mig som studierna. De representerar all det jag hoppas på, allt det jag vill ska hända. Även när det är som jobbigast och jag känner att jag orkar inte mer nu, det är för mycket att göra, tänker jag att det finns inget annat jag hellre vill göra. Studierna har blivit synonymt med en framtid som andas hopp, om ett liv som inte styrs av sorg och ångest.

Jag stängde ned den här bloggen ett tag, orkade inte känna att vem som helst kan komma in och läsa den och var trött på att allt jag skrev färgades av död och sorg. Orkade inte tänka på att allt jag klarat av att skriva sedan den där första döden har handlat om henne eller honom. Det har inte funnits mycket annat i mina tankar, och mitt i allt det här har skolan kommit att bli en väg ut. Mer studier betyder mindre tid för tankar.

Det är jobbigt att känna att jag sitter fast. Att allt som kommer ur mig handlar om samma sak, men å andra sidan kanske det behövs, eller så blir det ett evigt ältande som inte leder någonstans. Det kan också vara så att vi formas av våra erfarenheter och det vi går igenom, och något så stort som döden kommer för alltid färga hur vi förhåller oss till livet runtomkring.

Något så slutgiltigt som döden kommer omedelbart att förändra de som står nära, och det kommer fortsätta att förändra dem medan livet fortsätter. Döden och livet. Det ena slutgiltigt och konstant medan det andra så förgängligt och bräckligt. Det finns ingen logik i vem som dör och det går aldrig att känna sig säker när blixten väl slagit ned precis där du stod, där du kände dig trygg.

2 mars 2015

Hur min systers 30-årsdag skulle se ut hade jag vetat länge. Jag skulle köpa en såndär sorglig prinsessbakelse i enpack, en sån som pensionärer köper till eftermiddagsfikat när deras partner kolat vippen men de ändå envisas med sina rutiner.

Ensam hade jag satt mig vid mitt nakna köksbord och stirrat ut i tomma intet, prinsessbakelsen framför mig på en Gröna Anna-assiett, och sakta, sakta skulle jag börja äta den ensamma, sorgliga bakelsen. Andaktsfullt och långsamt. Smaka på varje bit. Låta marsipanen långsamt smälta i munnen. Sakta låta mönstret på tallriken komma fram. Lite mer för varje tugga till allt som återstår är ett tomt fat i en urholkad verklighet.

Inget annat sällskap än ensamheten och minnet av hur min syster på sin 27-årsdag säger att hon aldrig kommer bli 30. Än en gång hade hon rätt, som hon alltid påstod sig ha, för där skulle jag sitta, ensam och sorglig på det som skulle vara hennes 30-årsdag.

2014: Resorna

Av vissa kan det anses vara lite sent att komma med någon slags årssammanfattning i mitten av januari, och kanske stämmer det. Det skiter jag fullständigt i. 2014 blev året jag reste hur mycket som helst. Började redan på nyårsafton som spenderades i New York med en av mina bästa vänner.

 

Resa nummer två tog mig och pojkvännen till Tokyo, något som vi pratat om i år och dagar men inte riktigt kommit oss för att göra och jävlar vad bra det var! Så himla häftigt och rent och så mycket att se. Vi åker tillbaka i sommar för vi är långt ifrån klara med det landet än.

 

Under sommaren fick jag och min mor den fenomenala idén att åka till London! Egentligen hade jag tänkt åke till Dublin och gå på konsert men det blev himla dyrt att ta sig dit så London fick duga. I slutändan blev det nog dyrare att åka till London eftersom vi mest shoppade och även passade på att se The Lion King.

I slutet av oktober var det dags för familjeresan, en vecka i Italien tillsammans med alla de en sett till att flytta ifrån för att inte bli galen. Vi hann med både Venedig och Rom, och njöt av den sista värmen innan vi tvingades tillbaka till vinterhalvåret.

Julen spenderades i London med häftigaste brandmansvännen, tillika själsfränden som jag växte upp tillsammans med, men det är en historia vi får ta en annan dag (för någon har lämnat kameran i Linköping och åkt tillbaka till Malmö, hoppsan).

Tjugofem

Tjugofem. En ansenlig ålder. Vuxen? Ung? Ingen vet riktigt. De finns de som vid min ålder har barn och stabil inkomst. Jag har andra erferenheter. Medan andra har byggt upp en trygg grund har jag knappt klarat av att stanna på ett ställe mer än ett år. Jag har inte direkt bränt några broar men jag har sett till att hålla mig långt borta från de jag redan passerat.

De senaste fem åren av mitt liv har kantats av oro, rastlöshet och en känsla av att inte höra hemma. Jag känner mig fortfarande inte hemma och jag har inte kommit till ro än. Allt jag gör görs i väntan på nästa äventyr, nästa resa, nästa konsert.

Jag har blivit en upplevelsejunkie som inte kan fungera normalt om jag inte vet när jag kan få nästa dos. Måste hela tiden planera in saker att se fram emot, storartade saker som jag kan vara stolt över när jag ser tillbaka på ett väl spenderat liv. Det här är långt ifrån den verklighet jag föreställde mig när jag var 15.

I tonåren var jag, som de flesta kanske är, relativt säker på att jag vid 25 års ålder skulle ha uppnått en viss nivå av trygghet och stabilitet. Jag skulle veta vad det skulle bli av mitt liv, om jag inte redan hade fått tag i drömjobbet. Helt ärligt så har jag ingen aning om vad livet egentligen är till för, mer än att ta sig igenom och ha det så trevligt som möjligt.

Det här med livet, vad är det egentligen? Alla dessa människor som kryllar överallt, helt upptagna av livet. Jag med. Vi lever i en tillvaro här och nu där det vi gör troligtvis inte kommer ha någon mer inverkan i det stora hela mer än att vi sliter ut vår värld medan polerna smälter.

Huruvida min existens har någon som helst inverkan på världen är ändå midre viktigt. Det som faktiskt betyder något är vad jag väljer att göra här och nu. Vad jag väljer att göra med all de år som komma skall.

2015, 25-åriga jag, jag tänker fan äga skiten ur er båda i år.

Jag har hittat mig själv!

Som vanligt är jag tillbaka från en lång, lång frånvaro fat den här gången är det annorlunda! Kommer jag börja blogga mer regelbundet? Det vet jag inte. Det som är annorlunda är att jag har hittat mig själv! Eller jag och jag, det var pojkvännen som hittade mig och skickade över lite länkar på ansiktboken så jag skulle kunna känna mig till freds med mig själv.

Jaha, men vad är det egentligen jag har hittat? Vem är jag? Låt mig presentera Sarah's Scribbles!

Sommarlov

Jag gick från att jobba hela tiden och knappt ha tid att sova, än mindre hinna med något annat, till att ha all tid i världen. Det jobbiga med att ha all tid i världen är att det känns som om varje dag är oändlig och det är klart du kan kolla lite mer på tumblr, twitter, facebook, nyheter, och internet i allmänt en liten stund till för du har ju hela dagen på dig. Resultatet blir helt enkelt att inget blir gjort. Helt plötsligt har du varit ledig i flera dagar och det ända du har åstadkommit är att äta upp nästan all glass i frysen.

Vad göra åt saken? Ja, jag får helt enkelt gå upp ur sängen istället för att surfa slut på telefonbatteriet, låta datorn vara avstängd och se mig omkring för att ta reda på vad som behöver göras innen flytten till Malmö. Det återstår att se om det är en hållbar plan eller ej.

Uppdatering från en het lägenhet

Senast jag kikade in här var det nästan dags för en resa till Japan, en resa som verkligen överträffade alla förväntingar. Mycket har hänt sedan dess och så småningom kommer det lite bilder och fina saker på bloggen för att verkligen visa att mitt liv är fruktansvärt mer intressant än alla andras.

Just nu är det jobb och att försöka överleva hettan som gäller, något som inte är helt lätt när ventilationen på jobbet är trasig och hemvisten består av en liten etta med solsken rakt in både kök och vardagsrum större delen av dagen. Till dess att hettan försvinner kommer jag vara en stolt missbrukare av både glass och obscena mängder isvatten.

Tiden jag inte spenderar med att försöka kyla ned mig själv ägnas åt att antingen mata, gå ut med eller försöka kyla ned en mops som är på tillfälligt besök över sommaren. En mops som verkligen vet hur han ska göra för att gå mig på nerverna men samtidigt bara behöver ge mig en liten, ledsen blick för att jag ska vilja övergöda och klämma sönder honom.

tills vi ses igen,
ciao

Things are easy when you're big in Japan

Just nu är jag uppe i de allra sista förberedelserna inför en resa till Tokyo. Tio dagar kommer jag spendera i en storstad där jag inte riktigt vet vad jag förväntar mig. Tio dagar kommer jag vara borta från Umeå och skolan och jag vet mycket väl hur det kommer påverka mina studier. Även om jag pluggar på semestern är det inte som att det kommer vara på riktigt samma nivå som att sitta i skolan 7-8 timmar och råplugga.

Hur som helst, det är endast en liten detalj i hela spektaklet. Jag har spenderat de senaste dagarna med att försöka få ordning på min packning samtidigt som jag har skrivit klart en uppsats och försökt plugga lite i förväg. Mitt bagage är av den mindre modellen vilket innebär att jag kommer behöva dels köpa en ny väska och även se till att fylla denna väska med saker när vi är i Tokyo. Stackars mig.

Om jag har tid kanske jag hinner föra någon slags resedagbok, det ska trots allt finnas WiFi på hotellet där vi kommer bo.

över och ut

Feminism

Att jag är feminist är knappast okänt eller nytt för många personer i min närhet. När vi slutade högstadiet fick vi alla ett häfte där det stod lite om vad vi gjort och vad våra klasskamrater trodde att vi skulle göra i framtiden. En av de saker som stod om mig var att jag skulle starta upp ett feministiskt parti och jobba med politik. Jag har inte startat något feministiskt parti, jag jobbar inte med politik men jag är fortfarande lika mycket feminist som jag var då.

Trots detta kan jag ibland fumla med orden, bli orolig och inte alls lyckas förklara för andra människor varför jag är feminist utan att sucka högt och tröttna på dessa människor som inte kan, eller vill, förstå vad det handlar om. Lika rättigheter, lika förutsättningar, att ingen ska bli särbehandlad på grund av sitt kön, att jag ska kunna gå ute på kvällarna utan att oroa mig för att bli överfallen och en hel del annat. Det är tur att det finns människor som Laci Green som så precist och träffsäkert kan förklara varför feminism fortfarande behövs 2014.

Pliktbullar och kitschiga svampar

Det fanns aldrig någon som kunde glömma din födelsedag, 2a mars. En tid som man aldrig kunde veta i förväg om det skulle vara vinter eller vår. Idag skulle du ha blivit 29 år. Om saker hade varit som de borde hade vi bakat en prinsesstårta med obscena mängder marsipan och grädde, kanske i form av en svamp den här gången.

Runt fyra hade folk börjat trilla in för att få ta del av tårtan och ge bort lite presenter. Pappa hade tagit med sig pliktbullar som han bakat dagen innan. En tradition är trots allt en tradition och utan pliktbulle blir det ingen tårta. Det hade bjudits på kaffe, te och cola. En blygsam men ändå fin skara presenter hade du fått från oss också, mest kitschiga prylar och böcker men kanske även någon praktisk mugg eller en tesil.

Från mig hade du antagligen fått något totalt meningslöst och nördigt, men fint. Det var aldrig svårt att köpa presenter till dig. Du hade antagligen dragit något skämt om hur stenålders du är och vi hade troligtvis börjat prata om Uardaakademiens ordbok och dragit en och annan ordvits. När det började bli kväll hade vi ätit kyckling och citronrisotto innan vi rört oss in till vardagsrummet för att se på reklam-TV och buffa undan katterna som tagit de bästa platserna i soffan. Det hade varit en fin dag.

Du kommer aldrig bli äldre än 27, du är för evigt ung och har lämnat oss att själva reda ut våra liv. Jag läste en kommentar du skrivit i din blogg om att om någon skulle skriva några minnesord till din begravning skulle det vara din syster. Jag alltså. Det finns inget finare eller mer hjärtkrossande att hitta ord av uppskattning som du lämnat efter dig. Ord som jag för två är sedan inte förstod hur mycket uppskattning det dolde sig bakom.

Jag tror inte att du någonsin förstod den effekt du hade på människor du träffade. Att en så liten människa kan lämna så stora spår efter sig är otroligt, att du aldrig kommer få veta hur viktig du var för oss, för mig, är en sorg jag måste bära med mig resten av livet. Det kommer inte gå en dag där jag inte ser dig framför mig, fastfrusen i ett tomrum bortom verklighet. Det kommer inte gå en dag där jag inte stannar upp och tänker att allt är så förjävla orättvist, inte en dag då jag inte undrar vem du hade varit idag.

Grattis på födelsedagen Sara, jag saknar dig.

Dagens tips

Återuppstår efter långvarig tystnad då jag har ett ansvar att inte försumma mänskligheten min vishet och mina ord, men eftersom jag är en profet av den lata typen väljer jag att ge lite grunläggande råd som skulle vara till gagn för den stora massan. Jag väljer att kalla dem för dagens tips.

1. Håll käften, ingen bryr sig och du stör.
En vän på Facebook delade en mycket matnyttig och nästintill gudomlig sammanfattning av hur mycket fel det är på dina statusuppdateringar. Här hittar ni den, läs begrunda och se över era livsval. Tack på förhand.

2. Fredrikhjälpen
När vi ändå talar om vännen på Facebook som delade den bra länken tycker jag det är viktigt att ta upp alla människors rättighet till en dräglig vardag. Ingen ska behöva lida för att de har valt att bli klokare människor genom att studera vid fina fakultet. Stöd Fredrikhjälpen! (<----klicka).

3. Börja lyssna på bra musik
Om du börjar lyssna på bra musik med faktiskt innehåll istället för gamla droskler om olycklig kärlek och glorifierande av sexuellt våld mot kvinnor kommer du eventuellt bli en bättre människa. Kolla in artister som är kreativa, hittar nya vägar och inte producerar tuggummipop i dussintal. Nej, jag tänker inte ge tips på bra artister utan låter dig reflektera över vad jag verkligen menar.

4. Känner du dig lite hänging på grund av mänsklightens dumhet, att du var en och en halv poäng ifrån G på tentan i språklig struktur eller för att det är hela två månader kvar till Japan-resan?
Kolla på den här videon på Youtube, skaffa en ny tatuering (se ovan) eller onanera. Om inget av detta hjälper, lägg dig i sängen och rulla runt några varv bland kuddarna och hetsät choklad.

5. Skriv inte blogginlägg när du är allmänt irriterad
Alla som läser din blogg kommer tro att du verkligen är den bittra människa du innerst inne är.

Slutligen, är hela det här blogginlägget endast en ursäkt för att få lägga upp en bild på min nya tatuering utan att alla ska förstå att jag egentligen är en självgod, narcissistisk person som tror att världen roterar runt mig? Ja.

över och ut

Topp 5 saker jag hatar

  

1. Internet som inte fungerar 

Hur kan en människa förväntas fungera när Internet inte gör det? Jag skulle vilja hävda att det inte är jag som är beroende av Internet utan att det är samhället och lite sanning ligger det kanske i det. Många av mina kurser är beroende av nätplattformer där all information läggs upp, utan Internet - inga studier. Finns inget som får mig att vilja slänga MacGonagall (datorn) i väggen så mycket som att behöva sitta och vänta i tre minuter på att en sida ska ladda innan jag ger upp, går och dränker mig i älven alternativt hetsäter choklad av stressen som Internetkrångel medför.

2. Sexism, cis-normen och antifeminister
Tycker den här punkten talar för sig själv.

3. "Har du mens eller?"
Genom att ställa frågan "Har du mens eller?" till en person underminerar du omedebart dennes känslor genom att påpeka att det de känner skulle vara mindre legitimt eftersom de har mens och därför endast reagerar som de gör på grund av detta. Du insinuerar att det personen känner inte är på riktigt.

4. När människor inte förstår att jag har rätt/vet bäst.
Ödmjukhet är inte min grej helt enkelt, men jag kan inte hjälpa att jag alltid har rätt.

5. När någon försöker säga åt mig vad jag ska göra.
Jag är en fri individ, fri att tänka hur jag vill och fri att fatta mina egna beslut. Försök inte säga åt mig hur jag borde göra, jag lyssnar inte. "Kör försiktigt? I helvete heller".

Statusuppdatering

Drunknar för närvarande i ett hav av tentaångest, håller mig flytande på ett par sockerchocker om dagen och vinkar febrilt med kurslitteraturen i hopp om att räddningsteamet ska hitta mig i tid. I bästa fall återkommer jag på andra sidan helgen, annars vetitusan...

New York 2013/14

På juldagen hoppade jag och en vän på en buss till Stockholm och påbörjade den långa resan till New York, staden som aldrig sover. Vi var mer trötta än exalterade när vi staplade in i lägenheten strax innan tolv på kvällen. Vi lade oss ned i en knarrande säng och det dröjde inte länge innan vi vaknade igen. Vid fyra på morgonen var vi pigga och glada. Framåt nio på morgonen begav vi oss ut i den okända staden, ned i den mörka tunnelbanan och landade så småningom på Times Square, stället med mer reklam än tv4.

Vi lyckades på något vänster navigera oss fram till de mer exklusiva butikerna och spenderade första dagen med att utforska staden både till fots och på buss. Det gick snabbt, det var kallt och vi visste inte vad vi pysslade med.

Efter de första staplande dagarna började vi känna att vi kanske kunde hitta dit vi ville, vi tog tunnebanan överallt och lyckades ta oss igenom folkmassor som inte var av denna värld. I Chinatown åt vi dumplings, i Soho köpte vi mest kläder och i Harlem shoppade vi outletskor.

På Broadway såg vi Big Fish och dagen efter beställde vi alldeles för mycket mat på IHOP. Räknade alla H&M vi passerade på Fifth avenue, det var minst fem. När det sedan blev dags för nyår begav vi oss in mot Times Square där vi gick från irländsk pub till nattklubb via en dragklubb och bowlinghall. Öppen bar på alla ställen och på morgonen tog vi en taxi hem igen, helt utan min mössa som låg kvar på något dansgolv i New York.

Jag har aldrig varit så trött som i staden som aldrig sover och jag har heller aldrig varit så pigg som i natt när jag äntligen skulle få sova i min egen säng. Det här har varit ett äventyr som inte går att beskriva på rätt sätt, det har varit en resa som inte kan liknas med något jag tidigare gjort och jag har aldrig firat nyår så mycket som jag gjort i år.

No place like home

Jag kommer hem till en tom lägenhet, inte en tillstymmelse till julpynt finns att se trots flera påminnelser från mitt håll. Jag skakar lätt av sömnbristen i kombination med sockerintag och stress men kan inte känna att jag bryr mig. Jag är hemma.

Om en liten stund ska jag bege mig in till stan för att träffa en vän. Vi ska planera inför resan till New York som sker om mindre än en vecka. Det känns helt sjukt och trots att jag bara kommer hinna träffa pojkvännen i några få dagar innan han beger sig till gnällbältet finns det inte mycket jag kan klaga på. Det kommer kanske bli en helt okej jul trots allt.

Minnen

Minns du när vi såg på månen tillsammans? Marken var fortfarande frusen, kall och hård. Det var några snöhögar kvar. De såg ensamma ut i den brungråa världen. Våren var fortfarande långt bort. Jag hade satt mig ned på trottoaren.

Minns du jackan som hängde i hallen fram till att jag flyttade till Majelden? Den svarta jackan. Det var den jackan jag hade på mig. Det låg en kazoo i fickan just den här kvällen. Det var längesedan nu. Vi hade gått upp till ekarna.

Jag visste att det skulle vara fullmåne, berättade att jag skulle gå ut. Du följde med mig. Med din beiga mockajacka och en cigarett i handen följde du med mig. Jag satte mig ned på trottoaren. Du stod en bit bakom.

Minns du hur kallt det var? Minns du hur gruset knastrade under skorna när vi gick? Minns du att vi talade om himlen, galaxer och stjärnorna? Minns du?

Du stod bakom mig. Jag satt på trottoaren. Minns du?

En gång i tiden mindes du men i verkligheten finns du inte längre. I verkligheten finns du inte längre och därför kan du inte heller minnas. Mina minnen har tappat sina meningsfränder. När jag dör kommer allt det här glömmas bort.

Kajsas lista över superbra superserier

Jag har sett en hel del serier i mitt liv, testat det mesta och som den goda människa jag är tänker jag nu dela med mig av ett axplock utav mina bästa serier. Varsågoda!

Dead Like Me är utan tvekan en utav mina favoritserier. Den handlar om 18-åriga Georgia Lass som vid sin något komiska död råkar fylla upp en kvot som gör att hon stannar på jorden och blir en lieman. Mörk, underbar humor.

Veronica Mars hoppas jag inte behöver någon direkt presentation. Detektiven som löser alla fall och har en hund som heter Backup. Ska dessutom bli film (!) vilket är mer än underbart. Synd att det inte blev fler säsonger av själva serien bara.

Black Books. Den som inte tycker att den här serien är rolig förtjänar inte på något sätt min respekt. Såg den första gången när den gick på SVT för hundra år sedan, och har sett om den flera gånger. En helt fantastiskt skruvad serie om Bernard, Fran och Manny.