23:e maj 2016

Det har gått fyra år sedan den där dagen då jag satt i väntrummet till intensiven i Linköping för sista gången. Jag var 22 år gammal och visste inte riktigt vad jag ville göra med livet mer än att vara där, i Linköping, just då. Jag var 22 år gammal och hela världen rasade omkring mig, ett inre krig som jag hade väntat på hela livet började det. Ett krig som aldrig kommer sluta. 

Ungefär ett halvår tidigare hade jag packat mina väskor och flyttat hem från England, mitt England som jag hade längtat till så länge. Det var aldrig ett val att lämna England, det var ett måste. Varje sekund jag spenderade på andra sidan havet var en sekund jag förlorade med min syster. Min syster som hade övertalat mig om att det var självklart att jag skulle åka, hon var bara lite trött och skulle snart bli bra igen.

Jag åkte hem. Hem till familjen, hem till Mantorp, hem till Linköping. Jag åkte hem till det enda jag visste, till en familj som skrattade sig igenom varje tragedi. Mina mål var inget annat än att jobba och vara nära, vara hemma. Inte för att något skulle hända, men för att den där oron som funnits sedan jag förstod vad cystisk fibros var hade blivit så mycket större. Egentligen visste vi ingenting alls, bara att det blev sämre och sämre.

Dagarna gick, jag varvade köksbordshäng med intesnivtittande på serier för att inte riskera att tankarna skulle vandra iväg. De fick inte fick inte fick inte vandra till det omöjliga. Det stora mörkret som inte gick att greppa. Det kolsvarta.

En dag missade jag att svara på sms. Jag satt och kollade på vampyr-TV och noterade inte att min telefon plingade och att min syster ville att jag skulle komma dit så vi kunde måla naglarna och skratta åt någon morbid tankebana. Hon skrev att hon såg ut som Hitler. Jag tänkte inte på att jag missade att svara, missade att gå dit, innan det var för sent. Tänkte inte alls på det innan allt hade hänt och jag satt där med telefonen i handen och grät för att jag hade hittat beviset på att jag inte fanns där. Inte stöttade när det behövdes.

Det var en varm dag, kanske den första sommardagen på året, när jag satt i väntrummet på intensiven. Jag hade köpt ett litet skrivblock där jag skrev ned allt jag skulle berätta när du vaknade. Du vaknade aldrig och istället fyllde jag blocket med allt som var du, allt som var viktigt att komma ihåg. Det var en varm sommardag, men hela mitt liv frös till is.

I'm back, kanske

Livet rullar och tiden går. Dagarna fylls med studier och läsning, inte mycket tid blir över för att försöka göra något annat. Just nu är det inte mycket som är lika viktigt för mig som studierna. De representerar all det jag hoppas på, allt det jag vill ska hända. Även när det är som jobbigast och jag känner att jag orkar inte mer nu, det är för mycket att göra, tänker jag att det finns inget annat jag hellre vill göra. Studierna har blivit synonymt med en framtid som andas hopp, om ett liv som inte styrs av sorg och ångest.

Jag stängde ned den här bloggen ett tag, orkade inte känna att vem som helst kan komma in och läsa den och var trött på att allt jag skrev färgades av död och sorg. Orkade inte tänka på att allt jag klarat av att skriva sedan den där första döden har handlat om henne eller honom. Det har inte funnits mycket annat i mina tankar, och mitt i allt det här har skolan kommit att bli en väg ut. Mer studier betyder mindre tid för tankar.

Det är jobbigt att känna att jag sitter fast. Att allt som kommer ur mig handlar om samma sak, men å andra sidan kanske det behövs, eller så blir det ett evigt ältande som inte leder någonstans. Det kan också vara så att vi formas av våra erfarenheter och det vi går igenom, och något så stort som döden kommer för alltid färga hur vi förhåller oss till livet runtomkring.

Något så slutgiltigt som döden kommer omedelbart att förändra de som står nära, och det kommer fortsätta att förändra dem medan livet fortsätter. Döden och livet. Det ena slutgiltigt och konstant medan det andra så förgängligt och bräckligt. Det finns ingen logik i vem som dör och det går aldrig att känna sig säker när blixten väl slagit ned precis där du stod, där du kände dig trygg.

2 mars 2015

Hur min systers 30-årsdag skulle se ut hade jag vetat länge. Jag skulle köpa en såndär sorglig prinsessbakelse i enpack, en sån som pensionärer köper till eftermiddagsfikat när deras partner kolat vippen men de ändå envisas med sina rutiner.

Ensam hade jag satt mig vid mitt nakna köksbord och stirrat ut i tomma intet, prinsessbakelsen framför mig på en Gröna Anna-assiett, och sakta, sakta skulle jag börja äta den ensamma, sorgliga bakelsen. Andaktsfullt och långsamt. Smaka på varje bit. Låta marsipanen långsamt smälta i munnen. Sakta låta mönstret på tallriken komma fram. Lite mer för varje tugga till allt som återstår är ett tomt fat i en urholkad verklighet.

Inget annat sällskap än ensamheten och minnet av hur min syster på sin 27-årsdag säger att hon aldrig kommer bli 30. Än en gång hade hon rätt, som hon alltid påstod sig ha, för där skulle jag sitta, ensam och sorglig på det som skulle vara hennes 30-årsdag.

Tjugofem

Tjugofem. En ansenlig ålder. Vuxen? Ung? Ingen vet riktigt. De finns de som vid min ålder har barn och stabil inkomst. Jag har andra erferenheter. Medan andra har byggt upp en trygg grund har jag knappt klarat av att stanna på ett ställe mer än ett år. Jag har inte direkt bränt några broar men jag har sett till att hålla mig långt borta från de jag redan passerat.

De senaste fem åren av mitt liv har kantats av oro, rastlöshet och en känsla av att inte höra hemma. Jag känner mig fortfarande inte hemma och jag har inte kommit till ro än. Allt jag gör görs i väntan på nästa äventyr, nästa resa, nästa konsert.

Jag har blivit en upplevelsejunkie som inte kan fungera normalt om jag inte vet när jag kan få nästa dos. Måste hela tiden planera in saker att se fram emot, storartade saker som jag kan vara stolt över när jag ser tillbaka på ett väl spenderat liv. Det här är långt ifrån den verklighet jag föreställde mig när jag var 15.

I tonåren var jag, som de flesta kanske är, relativt säker på att jag vid 25 års ålder skulle ha uppnått en viss nivå av trygghet och stabilitet. Jag skulle veta vad det skulle bli av mitt liv, om jag inte redan hade fått tag i drömjobbet. Helt ärligt så har jag ingen aning om vad livet egentligen är till för, mer än att ta sig igenom och ha det så trevligt som möjligt.

Det här med livet, vad är det egentligen? Alla dessa människor som kryllar överallt, helt upptagna av livet. Jag med. Vi lever i en tillvaro här och nu där det vi gör troligtvis inte kommer ha någon mer inverkan i det stora hela mer än att vi sliter ut vår värld medan polerna smälter.

Huruvida min existens har någon som helst inverkan på världen är ändå midre viktigt. Det som faktiskt betyder något är vad jag väljer att göra här och nu. Vad jag väljer att göra med all de år som komma skall.

2015, 25-åriga jag, jag tänker fan äga skiten ur er båda i år.

Jag har hittat mig själv!

Som vanligt är jag tillbaka från en lång, lång frånvaro fat den här gången är det annorlunda! Kommer jag börja blogga mer regelbundet? Det vet jag inte. Det som är annorlunda är att jag har hittat mig själv! Eller jag och jag, det var pojkvännen som hittade mig och skickade över lite länkar på ansiktboken så jag skulle kunna känna mig till freds med mig själv.

Jaha, men vad är det egentligen jag har hittat? Vem är jag? Låt mig presentera Sarah's Scribbles!

Uppdatering från en het lägenhet

Senast jag kikade in här var det nästan dags för en resa till Japan, en resa som verkligen överträffade alla förväntingar. Mycket har hänt sedan dess och så småningom kommer det lite bilder och fina saker på bloggen för att verkligen visa att mitt liv är fruktansvärt mer intressant än alla andras.

Just nu är det jobb och att försöka överleva hettan som gäller, något som inte är helt lätt när ventilationen på jobbet är trasig och hemvisten består av en liten etta med solsken rakt in både kök och vardagsrum större delen av dagen. Till dess att hettan försvinner kommer jag vara en stolt missbrukare av både glass och obscena mängder isvatten.

Tiden jag inte spenderar med att försöka kyla ned mig själv ägnas åt att antingen mata, gå ut med eller försöka kyla ned en mops som är på tillfälligt besök över sommaren. En mops som verkligen vet hur han ska göra för att gå mig på nerverna men samtidigt bara behöver ge mig en liten, ledsen blick för att jag ska vilja övergöda och klämma sönder honom.

tills vi ses igen,
ciao

Pliktbullar och kitschiga svampar

Det fanns aldrig någon som kunde glömma din födelsedag, 2a mars. En tid som man aldrig kunde veta i förväg om det skulle vara vinter eller vår. Idag skulle du ha blivit 29 år. Om saker hade varit som de borde hade vi bakat en prinsesstårta med obscena mängder marsipan och grädde, kanske i form av en svamp den här gången.

Runt fyra hade folk börjat trilla in för att få ta del av tårtan och ge bort lite presenter. Pappa hade tagit med sig pliktbullar som han bakat dagen innan. En tradition är trots allt en tradition och utan pliktbulle blir det ingen tårta. Det hade bjudits på kaffe, te och cola. En blygsam men ändå fin skara presenter hade du fått från oss också, mest kitschiga prylar och böcker men kanske även någon praktisk mugg eller en tesil.

Från mig hade du antagligen fått något totalt meningslöst och nördigt, men fint. Det var aldrig svårt att köpa presenter till dig. Du hade antagligen dragit något skämt om hur stenålders du är och vi hade troligtvis börjat prata om Uardaakademiens ordbok och dragit en och annan ordvits. När det började bli kväll hade vi ätit kyckling och citronrisotto innan vi rört oss in till vardagsrummet för att se på reklam-TV och buffa undan katterna som tagit de bästa platserna i soffan. Det hade varit en fin dag.

Du kommer aldrig bli äldre än 27, du är för evigt ung och har lämnat oss att själva reda ut våra liv. Jag läste en kommentar du skrivit i din blogg om att om någon skulle skriva några minnesord till din begravning skulle det vara din syster. Jag alltså. Det finns inget finare eller mer hjärtkrossande att hitta ord av uppskattning som du lämnat efter dig. Ord som jag för två är sedan inte förstod hur mycket uppskattning det dolde sig bakom.

Jag tror inte att du någonsin förstod den effekt du hade på människor du träffade. Att en så liten människa kan lämna så stora spår efter sig är otroligt, att du aldrig kommer få veta hur viktig du var för oss, för mig, är en sorg jag måste bära med mig resten av livet. Det kommer inte gå en dag där jag inte ser dig framför mig, fastfrusen i ett tomrum bortom verklighet. Det kommer inte gå en dag där jag inte stannar upp och tänker att allt är så förjävla orättvist, inte en dag då jag inte undrar vem du hade varit idag.

Grattis på födelsedagen Sara, jag saknar dig.

Statusuppdatering

Drunknar för närvarande i ett hav av tentaångest, håller mig flytande på ett par sockerchocker om dagen och vinkar febrilt med kurslitteraturen i hopp om att räddningsteamet ska hitta mig i tid. I bästa fall återkommer jag på andra sidan helgen, annars vetitusan...

No place like home

Jag kommer hem till en tom lägenhet, inte en tillstymmelse till julpynt finns att se trots flera påminnelser från mitt håll. Jag skakar lätt av sömnbristen i kombination med sockerintag och stress men kan inte känna att jag bryr mig. Jag är hemma.

Om en liten stund ska jag bege mig in till stan för att träffa en vän. Vi ska planera inför resan till New York som sker om mindre än en vecka. Det känns helt sjukt och trots att jag bara kommer hinna träffa pojkvännen i några få dagar innan han beger sig till gnällbältet finns det inte mycket jag kan klaga på. Det kommer kanske bli en helt okej jul trots allt.

Muggar

Alla mina pennor ligger åt samma håll i pennskrinet, böckerna i bokhyllan sorteras efter färg och storlek, mina temuggar har en egen hylla i köksskåpet, likaså chokladmuggarna. Kaffemuggarna står i ett annat skåp, så att ingen kan ta fel utifall vi behöver bjuda på kaffe. I hallen hänger jackorna åt samma håll, samma sak gäller klänningarna i garderoben. Saker ska sorteras, stoppas undan och helst inte synas. Sedlarna i plånboken ska ligga åt rätt håll och i storleksordning. I kylen ska det finnas en frukosthylla med perfekt slätt och smulfritt Bregott

Jag har mina nojor och rutiner, det har vi alla. Det jag egentligen vill komma fram till är mina mest utvecklade fix ideér, nämligen de kring muggar. Jag har ungefär en miljard olika muggar, alla är olika och alla fyller olika funktioner. Det kanske säger sig självt att större delen av alla mina muggar är temuggar, eventuella kaffemuggar finns endast med i samlingen för att möjliga gäster ska kunna bjudas på kaffe.

Hur som helst, mina temuggar är också sorterade i mitt mentala muggarkiv. Det finns frukostmuggar och kvällmuggar. Muggarna jag dricker ur på morgonen är tunnare och något mindre än de jag använder på kvällen. På kvällen ska det hinkas te, på morgonen behöver teet kunna svalna fort för att jag ska kunna dricka upp det snabbt. Sedan finns det muggar som känns bättre att dricka ur om jag är ledsen, en del passar bra när jag har saker att göra och så vidare. Är jag ensam om att ha en sådan här besatthet av temuggars funktion? Finns det fler där ute? Behöver jag hjälp?

Hemligt P.S.

Må den som vågar

dricka kaffe ur mina

temuggar gå en ond bråd

död till mötes.

Julgestapo tar ledigt i år

Som den självutnämnde jul-Führer jag är kanske det är förvånande att höra att jag inte sett ett enda avsnitt av årets julkalender. Jag har inte heller skaffat mig en chokladkalender. Självklart skulle jag inte ha något emot att ha en chokladkalender, det är trots allt en tradition. Det är även en tradition att alltid kolla på julkalendern men i år känns det som att jag inte orkar bry mig.

Det är mycket saker jag känner att jag inte orkar bry mig om. Jag känner inte för att lägga tid på det och det känns som att det egentligen gör det samma, fast jag jag vet att det faktiskt inte är på det viset. Jag vet att jag blir glad av julpynt och advent. Lussebullar är det bästa jag vet, näst efter knäck såklart, men trots det saknar jag orken att bry mig.

Jag lägger mitt fokus på studierna. Även när jag inte pluggar tar de upp min tid. Det är inte för att jag är stressad eller orolig över skolan, det är för att jag inte orkar mer än så. För mig är det enklare att hitta något att fokusera på än vad det är att ta tag i det som ligger och gnager, det är lättare att inte tänka på livet. Det är mest smärtfritt att lägga undan all oro och sorg.

Att oroa sig gör ingen skillnad, och just nu har jag ingen lust alls att var sprudlande glad och julpepp. Jag har saker att se fram emot och just nu nöjer jag mig med det. Jag har inte orken att vara postiv och se livet från den ljusa sidan. Det finns ingen ljus sida när människor som står en nära trillar av pinn titt som tätt, och det blir knappast bättre av att skjuta upp själva sorgerbetet.

Hur likgiltig jag än känner mig inför hela livet och situationen jag är i har jag alltid min finaste jultröja. En påminnelse om att det finns världar att rymma till för att glömma verkligheten för en stund, i alla fall till dess att jag känner mig redo.

Det är kallt som i stenhus, det doftar av regn

Det svåraste med att handskas med min fars bortgång har varit att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till den, och allt som har blivit av det. I mångt och mycket har jag fokuserat på andra saker, först begravningen och nu skolan. Jag kan inte känna att jag har ägnat mig åt något sorgarbete. Självklart är det jobbigt och förjävligt men samtidigt kan jag känna mig helt iskall, som att jag inte orkar bry mig.

Jag känner mig avtrubbad. Det har varit mycket de senaste åren, först farmor, sedan Nils (älsklingskatten, han som alltid skulle finnas där), Sara och senast pappa. Ibland kan det kännas som att det är ett mirakel att jag inte är mer trasig än vad jag är, men samtidigt känns det som att det har nått en punkt där allt jag kan tänka är "jaha...". Det är som att mina känslor bara stängts av, jag har låst in dem någonstans och tappat nyckeln.

En hel del tankar och känslor är fortfarande ouppklarade, och det kanske inte är så konstigt i och med att det inte ens gått fyra månader ännu. Det märks när jag har saker som ska göras, tentor som ska skrivas eller bara uppgifter som måste arbetas igenom. Jag kan spendera timmar på en uppgift för att sedan radera allt. Inget duger och oftast behöver jag ta mig över en taggtrådsklädd fem meter hög mur innan jag faktiskt kan få något gjort, och oftast är allt jag tänka på hur jävla smidigt det hade varit att kunna fråga honom.

Min far hade svar på det mesta och det var inte bara jag som hade upptäckt det. Hans kollegor sade samma sak, likaså mina bröder. Honom kan man fråga. Det var han som lyckades förklara ekvationer för mig när jag i högstadiet kämpade med matematiken på grund av diffusa beskrivningar från läraren. Det tog honom mindra än fem minuter att få mig att förstå, och det är imponerande. 

Vad jag egentligen vill få sagt med det här inlägget har jag ingen aning om. Det är mycket jag inte har koll på längre. Det enda jag vet säkert är att min värld har vänts upp och ned ännu en gång och jag har, ännu en gång, tvingats bli en ny människa. Jag är inte samma nu som innan han dog, på samma sätt som jag inte var samma person efter att Sara dog som jag var innan. De känner mig inte längre och min värld går in i sin tredje era och jag vet inte vad den innebär.