23:e maj 2016

Det har gått fyra år sedan den där dagen då jag satt i väntrummet till intensiven i Linköping för sista gången. Jag var 22 år gammal och visste inte riktigt vad jag ville göra med livet mer än att vara där, i Linköping, just då. Jag var 22 år gammal och hela världen rasade omkring mig, ett inre krig som jag hade väntat på hela livet började det. Ett krig som aldrig kommer sluta. 

Ungefär ett halvår tidigare hade jag packat mina väskor och flyttat hem från England, mitt England som jag hade längtat till så länge. Det var aldrig ett val att lämna England, det var ett måste. Varje sekund jag spenderade på andra sidan havet var en sekund jag förlorade med min syster. Min syster som hade övertalat mig om att det var självklart att jag skulle åka, hon var bara lite trött och skulle snart bli bra igen.

Jag åkte hem. Hem till familjen, hem till Mantorp, hem till Linköping. Jag åkte hem till det enda jag visste, till en familj som skrattade sig igenom varje tragedi. Mina mål var inget annat än att jobba och vara nära, vara hemma. Inte för att något skulle hända, men för att den där oron som funnits sedan jag förstod vad cystisk fibros var hade blivit så mycket större. Egentligen visste vi ingenting alls, bara att det blev sämre och sämre.

Dagarna gick, jag varvade köksbordshäng med intesnivtittande på serier för att inte riskera att tankarna skulle vandra iväg. De fick inte fick inte fick inte vandra till det omöjliga. Det stora mörkret som inte gick att greppa. Det kolsvarta.

En dag missade jag att svara på sms. Jag satt och kollade på vampyr-TV och noterade inte att min telefon plingade och att min syster ville att jag skulle komma dit så vi kunde måla naglarna och skratta åt någon morbid tankebana. Hon skrev att hon såg ut som Hitler. Jag tänkte inte på att jag missade att svara, missade att gå dit, innan det var för sent. Tänkte inte alls på det innan allt hade hänt och jag satt där med telefonen i handen och grät för att jag hade hittat beviset på att jag inte fanns där. Inte stöttade när det behövdes.

Det var en varm dag, kanske den första sommardagen på året, när jag satt i väntrummet på intensiven. Jag hade köpt ett litet skrivblock där jag skrev ned allt jag skulle berätta när du vaknade. Du vaknade aldrig och istället fyllde jag blocket med allt som var du, allt som var viktigt att komma ihåg. Det var en varm sommardag, men hela mitt liv frös till is.

2 mars 2015

Hur min systers 30-årsdag skulle se ut hade jag vetat länge. Jag skulle köpa en såndär sorglig prinsessbakelse i enpack, en sån som pensionärer köper till eftermiddagsfikat när deras partner kolat vippen men de ändå envisas med sina rutiner.

Ensam hade jag satt mig vid mitt nakna köksbord och stirrat ut i tomma intet, prinsessbakelsen framför mig på en Gröna Anna-assiett, och sakta, sakta skulle jag börja äta den ensamma, sorgliga bakelsen. Andaktsfullt och långsamt. Smaka på varje bit. Låta marsipanen långsamt smälta i munnen. Sakta låta mönstret på tallriken komma fram. Lite mer för varje tugga till allt som återstår är ett tomt fat i en urholkad verklighet.

Inget annat sällskap än ensamheten och minnet av hur min syster på sin 27-årsdag säger att hon aldrig kommer bli 30. Än en gång hade hon rätt, som hon alltid påstod sig ha, för där skulle jag sitta, ensam och sorglig på det som skulle vara hennes 30-årsdag.

Minnen

Minns du när vi såg på månen tillsammans? Marken var fortfarande frusen, kall och hård. Det var några snöhögar kvar. De såg ensamma ut i den brungråa världen. Våren var fortfarande långt bort. Jag hade satt mig ned på trottoaren.

Minns du jackan som hängde i hallen fram till att jag flyttade till Majelden? Den svarta jackan. Det var den jackan jag hade på mig. Det låg en kazoo i fickan just den här kvällen. Det var längesedan nu. Vi hade gått upp till ekarna.

Jag visste att det skulle vara fullmåne, berättade att jag skulle gå ut. Du följde med mig. Med din beiga mockajacka och en cigarett i handen följde du med mig. Jag satte mig ned på trottoaren. Du stod en bit bakom.

Minns du hur kallt det var? Minns du hur gruset knastrade under skorna när vi gick? Minns du att vi talade om himlen, galaxer och stjärnorna? Minns du?

Du stod bakom mig. Jag satt på trottoaren. Minns du?

En gång i tiden mindes du men i verkligheten finns du inte längre. I verkligheten finns du inte längre och därför kan du inte heller minnas. Mina minnen har tappat sina meningsfränder. När jag dör kommer allt det här glömmas bort.

När månen dansade över havet

Luften är stilla. Det ligger en kyla över havet som är svår att finna någon annanstans. Mörkret har sänkt sig över världen, den enda ljuskällan är månen. Klotrund, nästan helt vit. Novembermåne. Några få moln rör sig på himlen, lyses upp av månens sken. Blir genomskinligt blå. Det finns någon stillhet över tillvaron här, trots att havet aldrig ligger blankt. Havet, det oändliga.

Här har allt sin början och sitt slut. Allt som är och allt som någonsin har varit samlas här. Därför stormar havet, därför ligger det aldrig blankt. Hela universum speglas däri, hela universums kaos i ett enda hav.

I natt målar månen hela havet med sitt sken, penslar det i skimrande silver. I skimrande silver för allt vi har förlorat, för alla möjligheter som aldrig fick en chans och för allt som inte hunnit vara, allt som kommer bli. Här speglas våra sinnen, här finner vi vår själ.

Vid nattens hav finner jag en ro och en sorgsenhet jag har svårt att finna inom mig. Här speglas den sorg jag dolt långt in i bröstkorgen. Den sorg jag inte orkar se i vitögat, som ligger undanstoppad bakom blod, kött och ben så djupt att jag inte längre når fram.