måndag, april 15, 2013

Sånt som inte finns

Jag tror att jag har landat i något slag normaltillstånd. En vardag utan att ha en syster. En syster som inte finns. Jag kan visserligen inte greppa hela grejen med att hon faktiskt är död men jag har vant mig vid att hon inte finns. Det är absolut inte angenämt på något sätt och det är jobbigt att hon inte finns. Det är jobbigt att inte kunna skicka ett sms och få svar inom några minuter. Det är jobbigt att inte ha en syster, att inte ha Sara.

Dagarna bara går, veckorna likaså. Årstiderna passerar och snart är det vår igen. Snart är det maj igen. Dumma jävla maj och dumma jävla vårsol. Jag minns promenaderna till sjukhuset förra året. Jag behövde ingen jacka. Det var två svanar i ån och jag ringde ofta Lena på vägen. Jag minns väntrummet. De fula sofforna. Telefonen utanför. Den hårda bänken. Korridorerna och Saras rum. Namnen på whiteboard-tavlan. Namnen som ändrades. Namnen tillsammans med födelseår. De var många gamlas namn. Och några skrämmande unga. Och min syster.

Jag minns sjuksköterskorna. Sjukgymnasten. Sprägningarna utanför. Saras andetag som inte var hennes egna. Och vårsolen. Min gråa, för stora tröja. Och jag minns svanarna. De är tillbaka nu. De är tillbaka. Sara är borta. Dumma jävla svanar.

Jag minns läkaren. Han med det roliga namnet som jag inte minns. Jag minns hans ansikte. Jag minns hur hans läppar rörde sig. Jag minns inte vad han sa. Jag följde inte med in. Varken före eller efter. Jag ville inte se min syster dö. Jag ville inte vara med. Jag ville inte finnas. Jag skrev istället. Jag skrev ned allt jag aldrig hann berätta. Allt hon aldrig kommer få veta.