fredag, september 27, 2013

I blåbärsriset ska du vila


I dag har det gått två månader sedan det otänkbara hände. Jag kommer aldrig glömma känslan jag hade den dagen. Vi hade precis kommit hem från Lysekil, jag och Tomas, och struntade i att packa upp. Vi tänkte att vi kunde slappa lite först. Allt var så jävla härligt. Semester och en Europa-resa runt hörnet. Vi hade inte planerat vart vi skulle utan bestämt oss för att bara ta tåget och se vart vi hamnade. Bara vara fria.

Allt låg framför oss och det skulle verkligen bli den bästa semestern någonsin. Jag hade äntligen börjat känna att jag faktiskt skulle kunna må bra igen. Livet skulle kunna bli bra och nu skulle allt börja. Jag skulle kunna bli lycklig.

Min telefon låg på sängen, vid fotänden, på det beiga överkastet. Resväskorna låg på golvet, öppnade, redo att packas upp och sedan fyllas igen. Det skulle bli den bästa sommaren. Förra sommaren var förjävlig och den här sommaren skulle skulle vi kunna ta igen allt.

Telefonen ringer, jag ser att det är pappa som ringer. Jag kommer ihåg hur glad jag blev när jag såg att det var han. Jag hade så mycket att berätta, så mycket att prata om och jag hade tänkt att vi skulle ses innan jag åkte iväg igen.

Det är inte pappa som ringer. Det är hans särbo. Hon berättar att han har fallit ihop, något är fel och att ambulansen är där. Jag minns inte exakt vad hon sade, men hon skulle ringa igen när de var påväg till sjukhuset. Den där känslan, den som jag kände i början av maj när Sara blev inlagd, den kom tillbaka. Jag visste att det var kört.

Jag kände att det var över nu och jag kände att jag orkar inte det här. Inte en gång till. Det är så jävla orättvist. När pappas särbo ringe upp igen var det för att berätta att det är över. Det är slut. Han är död.

Jag tror att jag ringde mamma, eller om Tomas gjorde det, jag minns inte riktigt. Vi blev i alla fall upphämtade på kvällen. De följande veckorna känns som en enda röra, tiden gick jävligt fort men jag minns inte riktigt vad jag gjorde.

I dag har det gått två månader och jag har inte ens börjat sörja. Jag har däremot hunnit påbörja ett helt nytt liv men jag har nog aldrig känt mig såhär ensam.

måndag, september 23, 2013

Själslig lobotomi


Jag vill plastikoperera själen
skära bort de stora ärren
gömma dem längst där inne
där de inte syns
eller känns

Jag vill plastikoperera själen
fylla tomrummen med liv
täppa igen alla läckor
vrida ur alla tårar
och torka bort all sorg

Jag vill plastikoperera själen
låta tanken vara fri
fri från smärtan
fri från saknad
fri från mig