måndag, juli 23, 2012

Åtta veckor

Att le. Att skratta. Att må bra. Att leva. Det känns bra en stund men så fort man andas ut och är tyst en sekund kommer skammen och skulden. Ångesten. Bakfull av skratt.

Idag är det två månader sedan Sara försvann. Två månader som har gått alldeles för snabbt men ändå har tagit allt för lång tid. Allra helst vill jag stanna tiden. Jag vill sitta still och bara vara. Ta in allt som hänt. Andas i lugn och ro. Inte behöva tänka på allt som ska göras och allt som behöver styras upp och fixas.

Jag vill inte gå vidare. Jag vill stanna här. Jag vill vara kvar i stunden då det är okej att må dåligt. Jag vill inte komma till en punkt där jag förväntas må bra igen. Hur ska jag någonsin kunna må bra igen? Inte på riktigt. Inte fullt ut. Jag vill att varje skratt ska följas av allvar. Jag vill att varje ögonblick ska vara för Sara.

I natt drömde jag att Sara var och tatuerade sig. Hon tatuerade in ett par lungor. Hon visade aldrig tatueringen men det hade tydligen gått väldigt fort så hon började planera för nästa tatuering. Samtidigt satt jag vid datorn och slogs mot människor som ansåg att lungtransplantationer var dumt. Att det inte skulle spela någon roll för alla skulle ändå misshandla sin lungor genom att röka. Jag var så arg. Så arg över att de inte förstod hur viktigt det var. Hur stor roll det spelade.

Två månader. Åtta veckor. På tok för lång tid utan Sara. Jag tror det som är mest skrämmande är att jag kommer behöva leva hela mitt liv utan henne. Hela livet.

lördag, juli 14, 2012

Jag gör vad jag kan, drömmer mig bort


Jag försöker ständigt fylla tomheten som lämnade ett stort hål. Fylla ut ensamheten med diverse ätbarheter. Inget hjälper. Det finns självklart ljusglimtar men jag är inte redo att börja andas ren luft än. Jag väntar fortfarande på att jag ska vakna och inse att allt bara är en mardröm, inget är på riktigt. Det går inte att ta in det som hänt, det går inte bearbeta och det går absolut inte acceptera.

Hela mitt liv har blivit mekaniskt. Jag gör det jag måste. I övrigt nästan ingenting. Allt är bara rörelser och det känns som att jag är någon annanstans. Jag stänger av omvärlden och lever inom mig, om ens det. Jag rymmer till en värld som inte finns och gömmer mig.

Jag vill inte må bra.Jag vill stanna tiden och vara kvar här. Stanna precis här, här där jag knappt kan förstå om det är verkligt. Så länge det inte känns naturligt kan det fortfarande ha blivit fel. Det var inte min syster som dog. Jag vill aldrig vänja mig och jag vill aldrig leva i något som känns normalt. Inte utan Sara.

Och världen stannar inte och jag förstår ingenting.

måndag, juli 09, 2012

Vi ska alla en gång dö


"Han skulle alltid finnas där. För Sara. Och för mig. Ja, så var det ju. Jag har alltid tänkt mig att Nils skulle leva längre än Sara. Ja, det är hemskt, men jag har alltid tänkt att om något skulle hända med min syster skulle Nils finnas där. Han skulle hjälpa mig. Han skulle vara mjuk och varm och precis lagom fluffig. Han 
skulle rädda mig. Vem ska rädda mig nu?"

7:e april är väldigt längesen. I efterhand känns det som ett riktigt dåligt skämt som gått helt fel. "Om något skulle hända min syster". Om något skulle hända min syster. 


Jag har ingen syster längre. Jag är systerlös och hela min värld har rasat. Allt har blivit fel och det kommer aldrig mer bli rätt igen. Inte utan min syster. Inte utan Sara.