Det är kallt som i stenhus, det doftar av regn

Det svåraste med att handskas med min fars bortgång har varit att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till den, och allt som har blivit av det. I mångt och mycket har jag fokuserat på andra saker, först begravningen och nu skolan. Jag kan inte känna att jag har ägnat mig åt något sorgarbete. Självklart är det jobbigt och förjävligt men samtidigt kan jag känna mig helt iskall, som att jag inte orkar bry mig.

Jag känner mig avtrubbad. Det har varit mycket de senaste åren, först farmor, sedan Nils (älsklingskatten, han som alltid skulle finnas där), Sara och senast pappa. Ibland kan det kännas som att det är ett mirakel att jag inte är mer trasig än vad jag är, men samtidigt känns det som att det har nått en punkt där allt jag kan tänka är "jaha...". Det är som att mina känslor bara stängts av, jag har låst in dem någonstans och tappat nyckeln.

En hel del tankar och känslor är fortfarande ouppklarade, och det kanske inte är så konstigt i och med att det inte ens gått fyra månader ännu. Det märks när jag har saker som ska göras, tentor som ska skrivas eller bara uppgifter som måste arbetas igenom. Jag kan spendera timmar på en uppgift för att sedan radera allt. Inget duger och oftast behöver jag ta mig över en taggtrådsklädd fem meter hög mur innan jag faktiskt kan få något gjort, och oftast är allt jag tänka på hur jävla smidigt det hade varit att kunna fråga honom.

Min far hade svar på det mesta och det var inte bara jag som hade upptäckt det. Hans kollegor sade samma sak, likaså mina bröder. Honom kan man fråga. Det var han som lyckades förklara ekvationer för mig när jag i högstadiet kämpade med matematiken på grund av diffusa beskrivningar från läraren. Det tog honom mindra än fem minuter att få mig att förstå, och det är imponerande. 

Vad jag egentligen vill få sagt med det här inlägget har jag ingen aning om. Det är mycket jag inte har koll på längre. Det enda jag vet säkert är att min värld har vänts upp och ned ännu en gång och jag har, ännu en gång, tvingats bli en ny människa. Jag är inte samma nu som innan han dog, på samma sätt som jag inte var samma person efter att Sara dog som jag var innan. De känner mig inte längre och min värld går in i sin tredje era och jag vet inte vad den innebär.