Mina ord räcker inte till, jag vet inte längre hur jag ska använda dem. Min ork har sinat, men jag bryr mig för mycket för att inte orka. Samtidigt orkar jag inte bry mig, men jag bryr mig. Jag bryr mig så förbannat mycket. Det är så viktigt att han är han. Att min pappa får vara sin egen, inte en konstruktion av förväntingar om hur det bör vara. Han brydde sig inte mycket om hur saker och ting skulle vara, han gjorde som han kände för. Alltid. Och han fanns alltid där, en stöttepelare för livet. En pappa att be om råd. En pappa vars råd alltid var desamma, fast uttryckt på olika sätt, gör som du vill. En pappa som alltid uppmuntrade det jag valde att göra oavsett vad det var. En pappa som uppmuntrade mig lite extra varje gång jag bestämde mig för att jag skulle skriva och syssla med språk. Varje gång. Alltid. Min pappa. En av de få som faktiskt förstår, eller smarare förstod, varför det inte går att dricka te ur kaffemuggar. En av de viktigaste personerna i mitt liv, borta för alltid. Igen.

Sånt som inte finns

Jag tror att jag har landat i något slag normaltillstånd. En vardag utan att ha en syster. En syster som inte finns. Jag kan visserligen inte greppa hela grejen med att hon faktiskt är död men jag har vant mig vid att hon inte finns. Det är absolut inte angenämt på något sätt och det är jobbigt att hon inte finns. Det är jobbigt att inte kunna skicka ett sms och få svar inom några minuter. Det är jobbigt att inte ha en syster, att inte ha Sara.

Dagarna bara går, veckorna likaså. Årstiderna passerar och snart är det vår igen. Snart är det maj igen. Dumma jävla maj och dumma jävla vårsol. Jag minns promenaderna till sjukhuset förra året. Jag behövde ingen jacka. Det var två svanar i ån och jag ringde ofta Lena på vägen. Jag minns väntrummet. De fula sofforna. Telefonen utanför. Den hårda bänken. Korridorerna och Saras rum. Namnen på whiteboard-tavlan. Namnen som ändrades. Namnen tillsammans med födelseår. De var många gamlas namn. Och några skrämmande unga. Och min syster.

Jag minns sjuksköterskorna. Sjukgymnasten. Sprägningarna utanför. Saras andetag som inte var hennes egna. Och vårsolen. Min gråa, för stora tröja. Och jag minns svanarna. De är tillbaka nu. De är tillbaka. Sara är borta. Dumma jävla svanar.

Jag minns läkaren. Han med det roliga namnet som jag inte minns. Jag minns hans ansikte. Jag minns hur hans läppar rörde sig. Jag minns inte vad han sa. Jag följde inte med in. Varken före eller efter. Jag ville inte se min syster dö. Jag ville inte vara med. Jag ville inte finnas. Jag skrev istället. Jag skrev ned allt jag aldrig hann berätta. Allt hon aldrig kommer få veta.

Syskonkärlek

Jag har fantastiska syskon. Tre, eller två, jag vet inte riktigt hur man räknar längre.

Björn, min storebror. Jag vet ingen som är så snäll som han, och trevlig. Han bjuder mig alltid till fester, oftast efter att de har startat men jag uppskattar det ändå. Han är bra på att köpa presenter också, ett år fick jag David Batras Den som inte tar bort luddet ska dö, i julklapp i år fick jag Buffy season 8. Han är min bästa storebror. Han är bra på att fickparkera och ställer upp när man ber om hjälp också.

Arvid, min lillebror. Han kan verka lite tafatt ibland, egentligen tror jag att det är för att han inte vet vad han ska göra, vad han egentligen vill bli. Eller så vet han, men vågar inte ta hela steget. Han spelar mycket och ser på serier, och så är han social ibland också. Han har konstig smak när det kommer till mat men det gör inget. Han är ju min bror, trots allt. Minstingen, det kan inte vara lätt.

Sen är det ju Sara också, eller var. Den äldsta, och klokaste om man frågade henne. Min fantastiska syster. Vår fantastiska syster. Hon som lämnade oss. Jag tror aldrig att hon riktigt förstod hur viktig hon var. Att hon var sjuk var aldrig en börda, att hon vara Sara var det som betydde något. Visst, hon kunde vara fruktansvärt envis när hon inte fick som hon ville men hon kunde alltid få oss att skratta. Hela familjen.

Alla mina syskon är, var, fantastiska och jag skulle aldrig vilja byta ut dem.

Ingen lust, ingen ork

2013 har börjat. Jag har inte lovat att äta nyttigare, motionera, göra saker jag tycker om och bli en bättre människa det här året. Det gjorde jag i somras. Jag undrar fortfarande när det ska börja.

Det märks att det är nytt år. Människor runt omkring vill börja om, börja träna och sluta upp med dåliga vanor. Jag förstår inte, eller kanske. Jag kan förstå att ett nytt år kan liknas med, och motivera till, en nystart. Frågan är bara varför det skulle gå bättre för att det är ett nytt år? Det är ju inte som att motivation och ork kommer i mängder bara för att ytterligare en dag passerar. En dag med mycket alkohol, höga smällar och lite sömn.

Jag har aldrig riktigt tyckt om nyår, absolut inte tyckt om nyårslöften. Det har inte ändrats. Att klockan passerar ett visst klockslag på en specifik dag förändrar ingenting. Det blir inte lättare.

Varje dag tänker jag att det blir bättre i morgon. Det blir lättare. Det blir aldrig lättare. Vissa dagar är det inte lika jobbigt att ta tag i saker, andra dagar är det bra mycker svårare. Oftast finns det ingen ork alls, ingen lust.

Det är så mycket lättare att bara låta bli. Mycket lättare att inte välja. Att bara vara. Det kräver ingen ansträgning, ingen motivation och ingen ork. Jag fortsätter flyta med och gör nästan så lite som möjligt, förutom när jag försöker, misslyckas och sen gör ingenting. Igen. Om och om igen.

2012

Tvåtusentolv, ett förjävla år. Skönt att det snart är över, så fruktansvärt skönt. Aldrig igen ska jag behöva uppleva något liknande. Aldrig. Jag kan inte säga att jag ser fram emot nästa år. Det är så förbannat ensamt nu. Framtiden känns minst lika ensam.

Jag kommer aldrig lägga 2012 bakom mig. Det kommer vara året jag minns. Ständigt närvarande, alltid lika verkligt.

Julen

Det traditionsenliga frosseriet är snart över. Idag är det juldagen, dagen som borde spenderas i framstupa sidoläge för att återhämta sig efter gårdagens festligheter och paltkoma. Överlag en bra jul trots att någon saknades. Julgranen var fin, maten var god och mamma och Ludde hade gjort knäck bara för min skull.

Det är fint med jul. Det är gott med pepparkakor, glögg och lussebullar. Det är fint med tända ljus och granar inomhus. Släkt och vänner. Jag är julnazist. Julen är julen och julen ska vara som alltid. Pepparkakshus, alkoholfri glögg, knäck, klappar och självklart julbocken. Nej, inte den som slängde in julklapparna på 1700-talet. Den i trä, som mamma har.

I år var det ingen Nils som klampade rakt över alla julklappar för att lägga sig bakom granen, ingen syster som tryckte i sig kumminost. Fluff tuggade inte på alla snören, hon visste väl att det inte var som vanligt. Istället var vi tvungna att hålla isär katterna för att Sture och Selma inte skulle bedriva otukt hela dagen. Ingen skam i kroppen på de två!

Nu är Selma hos mig. Hon sover, vaknar ibland och vill ha uppmärksamhet och sen sover hon lite till. Jag fick en iPad av Tomas och en massa andra bra saker som jag ville ha, ett våffeljärn och en Buffy-bok. Och En hamsters dagbok.

Jag har en bra familj, men det talar vi om en annan gång.

You are my sister

En gång satt jag och Sara på hennes rum hemma hos mamma, som vi alltid brukade göra. Umgås. Sitta. Prata. Bara vara. Det som var så naturligt. Det var innan transplantationen. Jag minns inte riktigt när, jag minns inte heller riktigt vad vi pratade om. Det jag minns mest är Saras ansikte.

Saras ansikte och låten hon så gärna ville att jag skulle lyssna på trots att jag verkligen inte tyckte om Antony & The Johnsons. Hon tog fram låten på youtube och jag lyssnade.

Jag minns att jag tyckte att den var fin, jättefin. Jag minns också att jag verkligen inte tyckte om Antonys röst. Som vanligt. Jag tror mig minnas varenda liten detalj i hennes ansikte medan vi lyssnade på låten. Hon var allvarlig. Hon ville att jag skulle lyssna på låten.



Numer lyssnar jag på låten varje dag. Och Sara är där. Varje gång. Eller rättare sagt. Hon är inte här. Aldrig mer. Aldrig någonsin. Jag ser henne överallt. Hela tiden. Men hon är aldrig där.

Jag vet inte om hon visste att hon var min bästa vän. Jag vet inte om hon visste hut mycket hon betydde och vilket intryck hon lämnade på människor runtomkring sig. Hon förtjänade alltid så mycket mer än vad hon fick i livet. Så jävla mycket mer.

Det som skrämmer mig mest just nu är att jag måste leva hela mitt liv utan henne. Hela jävla livet. Helvete. Skit. Fitta.