Syskonkärlek

Jag har fantastiska syskon. Tre, eller två, jag vet inte riktigt hur man räknar längre.

Björn, min storebror. Jag vet ingen som är så snäll som han, och trevlig. Han bjuder mig alltid till fester, oftast efter att de har startat men jag uppskattar det ändå. Han är bra på att köpa presenter också, ett år fick jag David Batras Den som inte tar bort luddet ska dö, i julklapp i år fick jag Buffy season 8. Han är min bästa storebror. Han är bra på att fickparkera och ställer upp när man ber om hjälp också.

Arvid, min lillebror. Han kan verka lite tafatt ibland, egentligen tror jag att det är för att han inte vet vad han ska göra, vad han egentligen vill bli. Eller så vet han, men vågar inte ta hela steget. Han spelar mycket och ser på serier, och så är han social ibland också. Han har konstig smak när det kommer till mat men det gör inget. Han är ju min bror, trots allt. Minstingen, det kan inte vara lätt.

Sen är det ju Sara också, eller var. Den äldsta, och klokaste om man frågade henne. Min fantastiska syster. Vår fantastiska syster. Hon som lämnade oss. Jag tror aldrig att hon riktigt förstod hur viktig hon var. Att hon var sjuk var aldrig en börda, att hon vara Sara var det som betydde något. Visst, hon kunde vara fruktansvärt envis när hon inte fick som hon ville men hon kunde alltid få oss att skratta. Hela familjen.

Alla mina syskon är, var, fantastiska och jag skulle aldrig vilja byta ut dem.