Mina ord räcker inte till, jag vet inte längre hur jag ska använda dem. Min ork har sinat, men jag bryr mig för mycket för att inte orka. Samtidigt orkar jag inte bry mig, men jag bryr mig. Jag bryr mig så förbannat mycket. Det är så viktigt att han är han. Att min pappa får vara sin egen, inte en konstruktion av förväntingar om hur det bör vara. Han brydde sig inte mycket om hur saker och ting skulle vara, han gjorde som han kände för. Alltid. Och han fanns alltid där, en stöttepelare för livet. En pappa att be om råd. En pappa vars råd alltid var desamma, fast uttryckt på olika sätt, gör som du vill. En pappa som alltid uppmuntrade det jag valde att göra oavsett vad det var. En pappa som uppmuntrade mig lite extra varje gång jag bestämde mig för att jag skulle skriva och syssla med språk. Varje gång. Alltid. Min pappa. En av de få som faktiskt förstår, eller smarare förstod, varför det inte går att dricka te ur kaffemuggar. En av de viktigaste personerna i mitt liv, borta för alltid. Igen.