You are my sister

En gång satt jag och Sara på hennes rum hemma hos mamma, som vi alltid brukade göra. Umgås. Sitta. Prata. Bara vara. Det som var så naturligt. Det var innan transplantationen. Jag minns inte riktigt när, jag minns inte heller riktigt vad vi pratade om. Det jag minns mest är Saras ansikte.

Saras ansikte och låten hon så gärna ville att jag skulle lyssna på trots att jag verkligen inte tyckte om Antony & The Johnsons. Hon tog fram låten på youtube och jag lyssnade.

Jag minns att jag tyckte att den var fin, jättefin. Jag minns också att jag verkligen inte tyckte om Antonys röst. Som vanligt. Jag tror mig minnas varenda liten detalj i hennes ansikte medan vi lyssnade på låten. Hon var allvarlig. Hon ville att jag skulle lyssna på låten.



Numer lyssnar jag på låten varje dag. Och Sara är där. Varje gång. Eller rättare sagt. Hon är inte här. Aldrig mer. Aldrig någonsin. Jag ser henne överallt. Hela tiden. Men hon är aldrig där.

Jag vet inte om hon visste att hon var min bästa vän. Jag vet inte om hon visste hut mycket hon betydde och vilket intryck hon lämnade på människor runtomkring sig. Hon förtjänade alltid så mycket mer än vad hon fick i livet. Så jävla mycket mer.

Det som skrämmer mig mest just nu är att jag måste leva hela mitt liv utan henne. Hela jävla livet. Helvete. Skit. Fitta.