Luften är stilla. Det ligger en kyla över havet som är svår att finna någon annanstans. Mörkret har sänkt sig över världen, den enda ljuskällan är månen. Klotrund, nästan helt vit. Novembermåne. Några få moln rör sig på himlen, lyses upp av månens sken. Blir genomskinligt blå. Det finns någon stillhet över tillvaron här, trots att havet aldrig ligger blankt. Havet, det oändliga.
Här har allt sin början och sitt slut. Allt som är och allt som någonsin har varit samlas här. Därför stormar havet, därför ligger det aldrig blankt. Hela universum speglas däri, hela universums kaos i ett enda hav.
I natt målar månen hela havet med sitt sken, penslar det i skimrande silver. I skimrande silver för allt vi har förlorat, för alla möjligheter som aldrig fick en chans och för allt som inte hunnit vara, allt som kommer bli. Här speglas våra sinnen, här finner vi vår själ.
Vid nattens hav finner jag en ro och en sorgsenhet jag har svårt att finna inom mig. Här speglas den sorg jag dolt långt in i bröstkorgen. Den sorg jag inte orkar se i vitögat, som ligger undanstoppad bakom blod, kött och ben så djupt att jag inte längre når fram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar