2 mars 2015

Hur min systers 30-årsdag skulle se ut hade jag vetat länge. Jag skulle köpa en såndär sorglig prinsessbakelse i enpack, en sån som pensionärer köper till eftermiddagsfikat när deras partner kolat vippen men de ändå envisas med sina rutiner.

Ensam hade jag satt mig vid mitt nakna köksbord och stirrat ut i tomma intet, prinsessbakelsen framför mig på en Gröna Anna-assiett, och sakta, sakta skulle jag börja äta den ensamma, sorgliga bakelsen. Andaktsfullt och långsamt. Smaka på varje bit. Låta marsipanen långsamt smälta i munnen. Sakta låta mönstret på tallriken komma fram. Lite mer för varje tugga till allt som återstår är ett tomt fat i en urholkad verklighet.

Inget annat sällskap än ensamheten och minnet av hur min syster på sin 27-årsdag säger att hon aldrig kommer bli 30. Än en gång hade hon rätt, som hon alltid påstod sig ha, för där skulle jag sitta, ensam och sorglig på det som skulle vara hennes 30-årsdag.

2014: Resorna

Av vissa kan det anses vara lite sent att komma med någon slags årssammanfattning i mitten av januari, och kanske stämmer det. Det skiter jag fullständigt i. 2014 blev året jag reste hur mycket som helst. Började redan på nyårsafton som spenderades i New York med en av mina bästa vänner.

 

Resa nummer två tog mig och pojkvännen till Tokyo, något som vi pratat om i år och dagar men inte riktigt kommit oss för att göra och jävlar vad bra det var! Så himla häftigt och rent och så mycket att se. Vi åker tillbaka i sommar för vi är långt ifrån klara med det landet än.

 

Under sommaren fick jag och min mor den fenomenala idén att åka till London! Egentligen hade jag tänkt åke till Dublin och gå på konsert men det blev himla dyrt att ta sig dit så London fick duga. I slutändan blev det nog dyrare att åka till London eftersom vi mest shoppade och även passade på att se The Lion King.

I slutet av oktober var det dags för familjeresan, en vecka i Italien tillsammans med alla de en sett till att flytta ifrån för att inte bli galen. Vi hann med både Venedig och Rom, och njöt av den sista värmen innan vi tvingades tillbaka till vinterhalvåret.

Julen spenderades i London med häftigaste brandmansvännen, tillika själsfränden som jag växte upp tillsammans med, men det är en historia vi får ta en annan dag (för någon har lämnat kameran i Linköping och åkt tillbaka till Malmö, hoppsan).

Tjugofem

Tjugofem. En ansenlig ålder. Vuxen? Ung? Ingen vet riktigt. De finns de som vid min ålder har barn och stabil inkomst. Jag har andra erferenheter. Medan andra har byggt upp en trygg grund har jag knappt klarat av att stanna på ett ställe mer än ett år. Jag har inte direkt bränt några broar men jag har sett till att hålla mig långt borta från de jag redan passerat.

De senaste fem åren av mitt liv har kantats av oro, rastlöshet och en känsla av att inte höra hemma. Jag känner mig fortfarande inte hemma och jag har inte kommit till ro än. Allt jag gör görs i väntan på nästa äventyr, nästa resa, nästa konsert.

Jag har blivit en upplevelsejunkie som inte kan fungera normalt om jag inte vet när jag kan få nästa dos. Måste hela tiden planera in saker att se fram emot, storartade saker som jag kan vara stolt över när jag ser tillbaka på ett väl spenderat liv. Det här är långt ifrån den verklighet jag föreställde mig när jag var 15.

I tonåren var jag, som de flesta kanske är, relativt säker på att jag vid 25 års ålder skulle ha uppnått en viss nivå av trygghet och stabilitet. Jag skulle veta vad det skulle bli av mitt liv, om jag inte redan hade fått tag i drömjobbet. Helt ärligt så har jag ingen aning om vad livet egentligen är till för, mer än att ta sig igenom och ha det så trevligt som möjligt.

Det här med livet, vad är det egentligen? Alla dessa människor som kryllar överallt, helt upptagna av livet. Jag med. Vi lever i en tillvaro här och nu där det vi gör troligtvis inte kommer ha någon mer inverkan i det stora hela mer än att vi sliter ut vår värld medan polerna smälter.

Huruvida min existens har någon som helst inverkan på världen är ändå midre viktigt. Det som faktiskt betyder något är vad jag väljer att göra här och nu. Vad jag väljer att göra med all de år som komma skall.

2015, 25-åriga jag, jag tänker fan äga skiten ur er båda i år.

Jag har hittat mig själv!

Som vanligt är jag tillbaka från en lång, lång frånvaro fat den här gången är det annorlunda! Kommer jag börja blogga mer regelbundet? Det vet jag inte. Det som är annorlunda är att jag har hittat mig själv! Eller jag och jag, det var pojkvännen som hittade mig och skickade över lite länkar på ansiktboken så jag skulle kunna känna mig till freds med mig själv.

Jaha, men vad är det egentligen jag har hittat? Vem är jag? Låt mig presentera Sarah's Scribbles!

Sommarlov

Jag gick från att jobba hela tiden och knappt ha tid att sova, än mindre hinna med något annat, till att ha all tid i världen. Det jobbiga med att ha all tid i världen är att det känns som om varje dag är oändlig och det är klart du kan kolla lite mer på tumblr, twitter, facebook, nyheter, och internet i allmänt en liten stund till för du har ju hela dagen på dig. Resultatet blir helt enkelt att inget blir gjort. Helt plötsligt har du varit ledig i flera dagar och det ända du har åstadkommit är att äta upp nästan all glass i frysen.

Vad göra åt saken? Ja, jag får helt enkelt gå upp ur sängen istället för att surfa slut på telefonbatteriet, låta datorn vara avstängd och se mig omkring för att ta reda på vad som behöver göras innen flytten till Malmö. Det återstår att se om det är en hållbar plan eller ej.

Uppdatering från en het lägenhet

Senast jag kikade in här var det nästan dags för en resa till Japan, en resa som verkligen överträffade alla förväntingar. Mycket har hänt sedan dess och så småningom kommer det lite bilder och fina saker på bloggen för att verkligen visa att mitt liv är fruktansvärt mer intressant än alla andras.

Just nu är det jobb och att försöka överleva hettan som gäller, något som inte är helt lätt när ventilationen på jobbet är trasig och hemvisten består av en liten etta med solsken rakt in både kök och vardagsrum större delen av dagen. Till dess att hettan försvinner kommer jag vara en stolt missbrukare av både glass och obscena mängder isvatten.

Tiden jag inte spenderar med att försöka kyla ned mig själv ägnas åt att antingen mata, gå ut med eller försöka kyla ned en mops som är på tillfälligt besök över sommaren. En mops som verkligen vet hur han ska göra för att gå mig på nerverna men samtidigt bara behöver ge mig en liten, ledsen blick för att jag ska vilja övergöda och klämma sönder honom.

tills vi ses igen,
ciao

Things are easy when you're big in Japan

Just nu är jag uppe i de allra sista förberedelserna inför en resa till Tokyo. Tio dagar kommer jag spendera i en storstad där jag inte riktigt vet vad jag förväntar mig. Tio dagar kommer jag vara borta från Umeå och skolan och jag vet mycket väl hur det kommer påverka mina studier. Även om jag pluggar på semestern är det inte som att det kommer vara på riktigt samma nivå som att sitta i skolan 7-8 timmar och råplugga.

Hur som helst, det är endast en liten detalj i hela spektaklet. Jag har spenderat de senaste dagarna med att försöka få ordning på min packning samtidigt som jag har skrivit klart en uppsats och försökt plugga lite i förväg. Mitt bagage är av den mindre modellen vilket innebär att jag kommer behöva dels köpa en ny väska och även se till att fylla denna väska med saker när vi är i Tokyo. Stackars mig.

Om jag har tid kanske jag hinner föra någon slags resedagbok, det ska trots allt finnas WiFi på hotellet där vi kommer bo.

över och ut