Jag ska bara...

Anteckningsblocket stirrar dömande på mig, jag har öppnat filen med information om uppgiften och huvudet säger "gör det, gör det nu" men kroppen säger nej.

Missförstå mig rätt, jag älskar att plugga. Jag älskar att vara tillbaks i skolan och lära mig nya saker men varför är det så förbannat svårt att få något gjort? Det kan inte vara normalt med en startsträcka på tre timmar för att kunna skriva fem meningar på ett papper och sedan kalla det för "en bra grund."

Jag tycker varken att det är jobbigt eller tråkigt att göra uppgifterna, snarare tvärtom. Trots detta sitter jag och bara stirrar på dem i många timmar innan jag kan få något gjort och varje gång jag tar det där steget för att börja kommer jag alltid på något annat jag bara måste göra innan.

Jag misstänker att jag inte är helt ensam om det här och jag vet att jag inte är den enda som sitter uppe sent kvällen innan inlämning för att i panik försöka gör klart det jag inte gjort tidigare. Jag är heller inte den enda som svär en hel del och sedan tänker att jag nästa gång kommer göra saker och ting i tid, men aldrig gör det.

Det här är ytterligare en såndär sak som jag gör istället för att plugga. Jag sa alldeles nyss till en vän att jag faktiskt skulle ta tag i det och börja nu, men...

Det talas inte så mycket om själavandring nu när varenda själ har bil

Tiden löper annorlunda när någon har dött. Det känns som om tiden stannat men när du kollar vad det är för datum, eller vad klockan är, inser du hur snabbt tiden går. Du hinner knappt blinka innan en hel dag har försvunnit, och oftast har du ingen aning om vad du gjort med den.

Mina dagar försvinner just nu. Jag vet inte riktigt vad jag gör med dem och jag kan inte känna att jag någonsin får ut något av en dag. Det är som att jag har pausat en del av mig själv medan allt annat fortgår som vanlig.

Jag har varit här förut, jag har känt såhär tidigare och jag vet att det går över. Skillnaden den här gången är att jag tror att jag har accepterat det som hänt. När min syster dog vägrade jag ta in det, jag ville inte kännas vid det som hade hänt och jag ville definitivt inte acceptera det och försöka må bra igen.

Den här gången är det annorlunda. Även om jag större delen av min vakna tid gör allt för att inte tänka på att min far är död, och ägnar kopiösa mängder energi på att inte bearbeta det riktigt än, har jag accepterat det som har hänt. Det är förjävligt, riktigt jävla orättvist och fel på så många nivåer men jag har accepterat det.

Jag är glad över allt han hann uppleva, människorna han lärde känna och livet han hade. Jag är glad att veta att han var med personen han älskade mest av allt när det hände. Jag är glad att han var på ett ställe som han älskade att vara på när det hände. Jag är så jävla tacksam över allt han var och även allt han alltid kommer vara för mig.

Det kanske är det som är skillnaden. Han hade det bra, han hade ett fint liv och kunde göra saker medan min syster togs ifrån sitt fina liv och allt vi kunde göra var att se hur det sakta tynade bort. Vi kunde se hur hennes framtid försvann, bit för bit, och vi visste hur jävla bra hennes liv hade blivit om hon bara hade fått en vettig chans.

Nu när både pappa och Sara är borta är det bara jag kvar. Självklart har jag resten av min familj, men jag, Sara och pappa var lika. Jag tror inte att någon kan förneka att vi hade samma humor och alla tre skrattade oförskämt mycket åt torra ordvitsar. Ingen kan heller förneka att vi alla tre älskade text, språk och foto. Det känns ensamt när ingen av dem är här så vi kan diskutera språkriktighet, fototekniker eller tävla i vem som kan komma på flest ordvitsar på kortast tid.

Det är förjävla orättvist helt enkelt, men jag får väl se det från den ljusa sidan: ingen av dem behöver uppleva Hans Alfredsons död.

I blåbärsriset ska du vila

I dag har det gått två månader sedan det otänkbara hände. Jag kommer aldrig glömma känslan jag hade den dagen. Vi hade precis kommit hem från Lysekil, jag och Tomas, och struntade i att packa upp. Vi tänkte att vi kunde slappa lite först. Allt var så jävla härligt. Semester och en Europa-resa runt hörnet. Vi hade inte planerat vart vi skulle utan bestämt oss för att bara ta tåget och se vart vi hamnade. Bara vara fria.

Allt låg framför oss och det skulle verkligen bli den bästa semestern någonsin. Jag hade äntligen börjat känna att jag faktiskt skulle kunna må bra igen. Livet skulle kunna bli bra och nu skulle allt börja. Jag skulle kunna bli lycklig.

Min telefon låg på sängen, vid fotänden, på det beiga överkastet. Resväskorna låg på golvet, öppnade, redo att packas upp och sedan fyllas igen. Det skulle bli den bästa sommaren. Förra sommaren var förjävlig och den här sommaren skulle skulle vi kunna ta igen allt.

Telefonen ringer, jag ser att det är pappa som ringer. Jag kommer ihåg hur glad jag blev när jag såg att det var han. Jag hade så mycket att berätta, så mycket att prata om och jag hade tänkt att vi skulle ses innan jag åkte iväg igen.

Det är inte pappa som ringer. Det är hans särbo. Hon berättar att han har fallit ihop, något är fel och att ambulansen är där. Jag minns inte exakt vad hon sade, men hon skulle ringa igen när de var påväg till sjukhuset. Den där känslan, den som jag kände i början av maj när Sara blev inlagd, den kom tillbaka. Jag visste att det var kört.

Jag kände att det var över nu och jag kände att jag orkar inte det här. Inte en gång till. Det är så jävla orättvist. När pappas särbo ringe upp igen var det för att berätta att det är över. Det är slut. Han är död.

Jag tror att jag ringde mamma, eller om Tomas gjorde det, jag minns inte riktigt. Vi blev i alla fall upphämtade på kvällen. De följande veckorna känns som en enda röra, tiden gick jävligt fort men jag minns inte riktigt vad jag gjorde.

I dag har det gått två månader och jag har inte ens börjat sörja. Jag har däremot hunnit påbörja ett helt nytt liv men jag har nog aldrig känt mig såhär ensam.

Själslig lobotomi

Jag vill plastikoperera själen

skära bort de stora ärren

gömma dem längst där inne

där de inte syns

eller känns

Jag vill plastikoperera själen

fylla tomrummen med liv

täppa igen alla läckor

vrida ur alla tårar

och torka bort all sorg

Jag vill plastikoperera själen

låta tanken vara fri

fri från smärtan

fri från saknad

fri från mig

Everything ends

Det blev en begravning, trots allt. De som var där tyckte att det var fint. Personligt och mitt i prick var det någon som sade. Nu är det klart. Nu kan allt annat fortsätta framåt. Flytten till Umeå, livet och sådana saker.

Just det, jag ska flytta till Umeå för att plugga. Student på heltid, om en drygt en vecka. Jag har ingenstans och bo och knappt någon koll på någonting. Det löser sig. Kurslitteraturen är köpt och det känns som en bra idé att starta om på annan ort.

I helgen blir det Stockholm för att se Kent, Winnerbäck och Robyn. På söndag ska jag träffa min Henny, lucky me!

Mina ord räcker inte till, jag vet inte längre hur jag ska använda dem. Min ork har sinat, men jag bryr mig för mycket för att inte orka. Samtidigt orkar jag inte bry mig, men jag bryr mig. Jag bryr mig så förbannat mycket. Det är så viktigt att han är han. Att min pappa får vara sin egen, inte en konstruktion av förväntingar om hur det bör vara. Han brydde sig inte mycket om hur saker och ting skulle vara, han gjorde som han kände för. Alltid. Och han fanns alltid där, en stöttepelare för livet. En pappa att be om råd. En pappa vars råd alltid var desamma, fast uttryckt på olika sätt, gör som du vill. En pappa som alltid uppmuntrade det jag valde att göra oavsett vad det var. En pappa som uppmuntrade mig lite extra varje gång jag bestämde mig för att jag skulle skriva och syssla med språk. Varje gång. Alltid. Min pappa. En av de få som faktiskt förstår, eller smarare förstod, varför det inte går att dricka te ur kaffemuggar. En av de viktigaste personerna i mitt liv, borta för alltid. Igen.

Sånt som inte finns

Jag tror att jag har landat i något slag normaltillstånd. En vardag utan att ha en syster. En syster som inte finns. Jag kan visserligen inte greppa hela grejen med att hon faktiskt är död men jag har vant mig vid att hon inte finns. Det är absolut inte angenämt på något sätt och det är jobbigt att hon inte finns. Det är jobbigt att inte kunna skicka ett sms och få svar inom några minuter. Det är jobbigt att inte ha en syster, att inte ha Sara.

Dagarna bara går, veckorna likaså. Årstiderna passerar och snart är det vår igen. Snart är det maj igen. Dumma jävla maj och dumma jävla vårsol. Jag minns promenaderna till sjukhuset förra året. Jag behövde ingen jacka. Det var två svanar i ån och jag ringde ofta Lena på vägen. Jag minns väntrummet. De fula sofforna. Telefonen utanför. Den hårda bänken. Korridorerna och Saras rum. Namnen på whiteboard-tavlan. Namnen som ändrades. Namnen tillsammans med födelseår. De var många gamlas namn. Och några skrämmande unga. Och min syster.

Jag minns sjuksköterskorna. Sjukgymnasten. Sprägningarna utanför. Saras andetag som inte var hennes egna. Och vårsolen. Min gråa, för stora tröja. Och jag minns svanarna. De är tillbaka nu. De är tillbaka. Sara är borta. Dumma jävla svanar.

Jag minns läkaren. Han med det roliga namnet som jag inte minns. Jag minns hans ansikte. Jag minns hur hans läppar rörde sig. Jag minns inte vad han sa. Jag följde inte med in. Varken före eller efter. Jag ville inte se min syster dö. Jag ville inte vara med. Jag ville inte finnas. Jag skrev istället. Jag skrev ned allt jag aldrig hann berätta. Allt hon aldrig kommer få veta.