Det talas inte så mycket om själavandring nu när varenda själ har bil

Tiden löper annorlunda när någon har dött. Det känns som om tiden stannat men när du kollar vad det är för datum, eller vad klockan är, inser du hur snabbt tiden går. Du hinner knappt blinka innan en hel dag har försvunnit, och oftast har du ingen aning om vad du gjort med den.

Mina dagar försvinner just nu. Jag vet inte riktigt vad jag gör med dem och jag kan inte känna att jag någonsin får ut något av en dag. Det är som att jag har pausat en del av mig själv medan allt annat fortgår som vanlig.

Jag har varit här förut, jag har känt såhär tidigare och jag vet att det går över. Skillnaden den här gången är att jag tror att jag har accepterat det som hänt. När min syster dog vägrade jag ta in det, jag ville inte kännas vid det som hade hänt och jag ville definitivt inte acceptera det och försöka må bra igen.

Den här gången är det annorlunda. Även om jag större delen av min vakna tid gör allt för att inte tänka på att min far är död, och ägnar kopiösa mängder energi på att inte bearbeta det riktigt än, har jag accepterat det som har hänt. Det är förjävligt, riktigt jävla orättvist och fel på så många nivåer men jag har accepterat det.

Jag är glad över allt han hann uppleva, människorna han lärde känna och livet han hade. Jag är glad att veta att han var med personen han älskade mest av allt när det hände. Jag är glad att han var på ett ställe som han älskade att vara på när det hände. Jag är så jävla tacksam över allt han var och även allt han alltid kommer vara för mig.

Det kanske är det som är skillnaden. Han hade det bra, han hade ett fint liv och kunde göra saker medan min syster togs ifrån sitt fina liv och allt vi kunde göra var att se hur det sakta tynade bort. Vi kunde se hur hennes framtid försvann, bit för bit, och vi visste hur jävla bra hennes liv hade blivit om hon bara hade fått en vettig chans.

Nu när både pappa och Sara är borta är det bara jag kvar. Självklart har jag resten av min familj, men jag, Sara och pappa var lika. Jag tror inte att någon kan förneka att vi hade samma humor och alla tre skrattade oförskämt mycket åt torra ordvitsar. Ingen kan heller förneka att vi alla tre älskade text, språk och foto. Det känns ensamt när ingen av dem är här så vi kan diskutera språkriktighet, fototekniker eller tävla i vem som kan komma på flest ordvitsar på kortast tid.

Det är förjävla orättvist helt enkelt, men jag får väl se det från den ljusa sidan: ingen av dem behöver uppleva Hans Alfredsons död.