Att le. Att skratta. Att må bra. Att leva. Det känns bra en stund men så fort man andas ut och är tyst en sekund kommer skammen och skulden. Ångesten. Bakfull av skratt.
Idag är det två månader sedan Sara försvann. Två månader som har gått alldeles för snabbt men ändå har tagit allt för lång tid. Allra helst vill jag stanna tiden. Jag vill sitta still och bara vara. Ta in allt som hänt. Andas i lugn och ro. Inte behöva tänka på allt som ska göras och allt som behöver styras upp och fixas.
Jag vill inte gå vidare. Jag vill stanna här. Jag vill vara kvar i stunden då det är okej att må dåligt. Jag vill inte komma till en punkt där jag förväntas må bra igen. Hur ska jag någonsin kunna må bra igen? Inte på riktigt. Inte fullt ut. Jag vill att varje skratt ska följas av allvar. Jag vill att varje ögonblick ska vara för Sara.
I natt drömde jag att Sara var och tatuerade sig. Hon tatuerade in ett par lungor. Hon visade aldrig tatueringen men det hade tydligen gått väldigt fort så hon började planera för nästa tatuering. Samtidigt satt jag vid datorn och slogs mot människor som ansåg att lungtransplantationer var dumt. Att det inte skulle spela någon roll för alla skulle ändå misshandla sin lungor genom att röka. Jag var så arg. Så arg över att de inte förstod hur viktigt det var. Hur stor roll det spelade.
Två månader. Åtta veckor. På tok för lång tid utan Sara. Jag tror det som är mest skrämmande är att jag kommer behöva leva hela mitt liv utan henne. Hela livet.
måndag, juli 23, 2012
lördag, juli 14, 2012
Jag gör vad jag kan, drömmer mig bort
Jag försöker ständigt fylla tomheten som lämnade ett stort hål. Fylla ut ensamheten med diverse ätbarheter. Inget hjälper. Det finns självklart ljusglimtar men jag är inte redo att börja andas ren luft än. Jag väntar fortfarande på att jag ska vakna och inse att allt bara är en mardröm, inget är på riktigt. Det går inte att ta in det som hänt, det går inte bearbeta och det går absolut inte acceptera.
Hela mitt liv har blivit mekaniskt. Jag gör det jag måste. I övrigt nästan ingenting. Allt är bara rörelser och det känns som att jag är någon annanstans. Jag stänger av omvärlden och lever inom mig, om ens det. Jag rymmer till en värld som inte finns och gömmer mig.
Jag vill inte må bra.Jag vill stanna tiden och vara kvar här. Stanna precis här, här där jag knappt kan förstå om det är verkligt. Så länge det inte känns naturligt kan det fortfarande ha blivit fel. Det var inte min syster som dog. Jag vill aldrig vänja mig och jag vill aldrig leva i något som känns normalt. Inte utan Sara.
Och världen stannar inte och jag förstår ingenting.
måndag, juli 09, 2012
Vi ska alla en gång dö
"Han skulle alltid finnas där. För Sara. Och för mig. Ja, så var det ju. Jag har alltid tänkt mig att Nils skulle leva längre än Sara. Ja, det är hemskt, men jag har alltid tänkt att om något skulle hända med min syster skulle Nils finnas där. Han skulle hjälpa mig. Han skulle vara mjuk och varm och precis lagom fluffig. Han
skulle rädda mig. Vem ska rädda mig nu?"
7:e april är väldigt längesen. I efterhand känns det som ett riktigt dåligt skämt som gått helt fel. "Om något skulle hända min syster". Om något skulle hända min syster.
Jag har ingen syster längre. Jag är systerlös och hela min värld har rasat. Allt har blivit fel och det kommer aldrig mer bli rätt igen. Inte utan min syster. Inte utan Sara.
lördag, april 07, 2012
Varför skulle annars våren tveka?
Nils var aldrig bara en katt. Han var Saras katt. Han skulle alltid finnas där och vara varm och mjuk när Sara var sjuk. Och annars också. Han skulle ta hand om henne. Det finns ingen katt som kan fylla upp ett tomrum som han gjorde, ingen katt som kan trösta som han gjorde och heller ingen katt som kan få ett hjärta att smälta på samma sätt som han lyckades med. Nils. Världens bästa katt.
Han skulle alltid finnas där. För Sara. Och för mig. Ja, så var det ju. Jag har alltid tänkt mig att Nils skulle leva längre än Sara. Ja, det är hemskt, men jag har alltid tänkt att om något skulle hända med min syster skulle Nils finnas där. Han skulle hjälpa mig. Han skulle vara mjuk och varm och precis lagom fluffig. Han skulle rädda mig. Vem ska rädda mig nu?
Nils, fina, älskade Nils. Världen kommer aldrig bli sig lik igen.
Han skulle alltid finnas där. För Sara. Och för mig. Ja, så var det ju. Jag har alltid tänkt mig att Nils skulle leva längre än Sara. Ja, det är hemskt, men jag har alltid tänkt att om något skulle hända med min syster skulle Nils finnas där. Han skulle hjälpa mig. Han skulle vara mjuk och varm och precis lagom fluffig. Han skulle rädda mig. Vem ska rädda mig nu?
Nils, fina, älskade Nils. Världen kommer aldrig bli sig lik igen.
söndag, januari 01, 2012
lördag, december 31, 2011
Nyårsspecial
Det är nyår och årskrönikor, sammanfattningar, listor och förhoppningar regnar tätt. Det gågna året ska sammanställas och utvärderas medan det nya året ska skissas upp och bli bäst hittils. Vi ska bli smartare, friskare och fatta bättre beslut. Vi ska inte handla lika mycket och inte slänga lika mycket mat. Vi ska sluta röka, börja träna och äta bättre. Vi ska bli en uppdaterad version av oss själva, lite finare, lite bättre.
Alla är överdådigt positiva och tror att allt kommer bli nytt och spännande bara för att en liten siffra byts ut i årtalet. Som om det vore ett mirakel. Vad får människor att tro att i morgon kommer vara annorlunda? Att vi helt plötsligt skulle vakna tidigt och ta en joggingrunda innan vi slänger ihop en enkel frukostbuffé som avnjuts när vi noggrant läser tidningen samtidigt som vi lyssnar på nyheterna och lär oss jonglera med fötterna. Varför skulle ett årsskifte leda till att vi helt plötsligt har kontroll?
Är det tillåtet att vara pessimist på nyår? Är det tillåtet och uttrycka sin oro för ekonomin, hälsan och framtiden? Varför svarar aldrig någon på frågan "Hur blir 2012?" med "Njae, det blir nog ett riktigt pissigt år. Mycket att göra och ekonomin är ju som den är, en mår ju inte så bra heller och vet inte om en orkar göra något åt problemet".
Nyår är som ett missbruk av inbillad självförbättring, ett frosseri i förväntingar och ett hav av positiv inställning som upprepas varje år. En tradition helt enkelt. Det är tradition att drömma om ett bättre jag, om ett bättre år och ett bättre liv. Det är tradition att tro på sina nyårlöften, att se det kommande året som det bästa hittils och att saker alltid ska bli större, bättre och vackrare. Det kanske är det som är problemet, det är en tradition och en tradition förändras inte så varför skulle vi förändras genom en tradition?
Alla är överdådigt positiva och tror att allt kommer bli nytt och spännande bara för att en liten siffra byts ut i årtalet. Som om det vore ett mirakel. Vad får människor att tro att i morgon kommer vara annorlunda? Att vi helt plötsligt skulle vakna tidigt och ta en joggingrunda innan vi slänger ihop en enkel frukostbuffé som avnjuts när vi noggrant läser tidningen samtidigt som vi lyssnar på nyheterna och lär oss jonglera med fötterna. Varför skulle ett årsskifte leda till att vi helt plötsligt har kontroll?
Är det tillåtet att vara pessimist på nyår? Är det tillåtet och uttrycka sin oro för ekonomin, hälsan och framtiden? Varför svarar aldrig någon på frågan "Hur blir 2012?" med "Njae, det blir nog ett riktigt pissigt år. Mycket att göra och ekonomin är ju som den är, en mår ju inte så bra heller och vet inte om en orkar göra något åt problemet".
Nyår är som ett missbruk av inbillad självförbättring, ett frosseri i förväntingar och ett hav av positiv inställning som upprepas varje år. En tradition helt enkelt. Det är tradition att drömma om ett bättre jag, om ett bättre år och ett bättre liv. Det är tradition att tro på sina nyårlöften, att se det kommande året som det bästa hittils och att saker alltid ska bli större, bättre och vackrare. Det kanske är det som är problemet, det är en tradition och en tradition förändras inte så varför skulle vi förändras genom en tradition?
torsdag, december 29, 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)