Jag gör vad jag kan, drömmer mig bort

Jag försöker ständigt fylla tomheten som lämnade ett stort hål. Fylla ut ensamheten med diverse ätbarheter. Inget hjälper. Det finns självklart ljusglimtar men jag är inte redo att börja andas ren luft än. Jag väntar fortfarande på att jag ska vakna och inse att allt bara är en mardröm, inget är på riktigt. Det går inte att ta in det som hänt, det går inte bearbeta och det går absolut inte acceptera.

Hela mitt liv har blivit mekaniskt. Jag gör det jag måste. I övrigt nästan ingenting. Allt är bara rörelser och det känns som att jag är någon annanstans. Jag stänger av omvärlden och lever inom mig, om ens det. Jag rymmer till en värld som inte finns och gömmer mig.

Jag vill inte må bra.Jag vill stanna tiden och vara kvar här. Stanna precis här, här där jag knappt kan förstå om det är verkligt. Så länge det inte känns naturligt kan det fortfarande ha blivit fel. Det var inte min syster som dog. Jag vill aldrig vänja mig och jag vill aldrig leva i något som känns normalt. Inte utan Sara.

Och världen stannar inte och jag förstår ingenting.