Åtta veckor

Att le. Att skratta. Att må bra. Att leva. Det känns bra en stund men så fort man andas ut och är tyst en sekund kommer skammen och skulden. Ångesten. Bakfull av skratt.

Idag är det två månader sedan Sara försvann. Två månader som har gått alldeles för snabbt men ändå har tagit allt för lång tid. Allra helst vill jag stanna tiden. Jag vill sitta still och bara vara. Ta in allt som hänt. Andas i lugn och ro. Inte behöva tänka på allt som ska göras och allt som behöver styras upp och fixas.

Jag vill inte gå vidare. Jag vill stanna här. Jag vill vara kvar i stunden då det är okej att må dåligt. Jag vill inte komma till en punkt där jag förväntas må bra igen. Hur ska jag någonsin kunna må bra igen? Inte på riktigt. Inte fullt ut. Jag vill att varje skratt ska följas av allvar. Jag vill att varje ögonblick ska vara för Sara.

I natt drömde jag att Sara var och tatuerade sig. Hon tatuerade in ett par lungor. Hon visade aldrig tatueringen men det hade tydligen gått väldigt fort så hon började planera för nästa tatuering. Samtidigt satt jag vid datorn och slogs mot människor som ansåg att lungtransplantationer var dumt. Att det inte skulle spela någon roll för alla skulle ändå misshandla sin lungor genom att röka. Jag var så arg. Så arg över att de inte förstod hur viktigt det var. Hur stor roll det spelade.

Två månader. Åtta veckor. På tok för lång tid utan Sara. Jag tror det som är mest skrämmande är att jag kommer behöva leva hela mitt liv utan henne. Hela livet.