I blåbärsriset ska du vila

I dag har det gått två månader sedan det otänkbara hände. Jag kommer aldrig glömma känslan jag hade den dagen. Vi hade precis kommit hem från Lysekil, jag och Tomas, och struntade i att packa upp. Vi tänkte att vi kunde slappa lite först. Allt var så jävla härligt. Semester och en Europa-resa runt hörnet. Vi hade inte planerat vart vi skulle utan bestämt oss för att bara ta tåget och se vart vi hamnade. Bara vara fria.

Allt låg framför oss och det skulle verkligen bli den bästa semestern någonsin. Jag hade äntligen börjat känna att jag faktiskt skulle kunna må bra igen. Livet skulle kunna bli bra och nu skulle allt börja. Jag skulle kunna bli lycklig.

Min telefon låg på sängen, vid fotänden, på det beiga överkastet. Resväskorna låg på golvet, öppnade, redo att packas upp och sedan fyllas igen. Det skulle bli den bästa sommaren. Förra sommaren var förjävlig och den här sommaren skulle skulle vi kunna ta igen allt.

Telefonen ringer, jag ser att det är pappa som ringer. Jag kommer ihåg hur glad jag blev när jag såg att det var han. Jag hade så mycket att berätta, så mycket att prata om och jag hade tänkt att vi skulle ses innan jag åkte iväg igen.

Det är inte pappa som ringer. Det är hans särbo. Hon berättar att han har fallit ihop, något är fel och att ambulansen är där. Jag minns inte exakt vad hon sade, men hon skulle ringa igen när de var påväg till sjukhuset. Den där känslan, den som jag kände i början av maj när Sara blev inlagd, den kom tillbaka. Jag visste att det var kört.

Jag kände att det var över nu och jag kände att jag orkar inte det här. Inte en gång till. Det är så jävla orättvist. När pappas särbo ringe upp igen var det för att berätta att det är över. Det är slut. Han är död.

Jag tror att jag ringde mamma, eller om Tomas gjorde det, jag minns inte riktigt. Vi blev i alla fall upphämtade på kvällen. De följande veckorna känns som en enda röra, tiden gick jävligt fort men jag minns inte riktigt vad jag gjorde.

I dag har det gått två månader och jag har inte ens börjat sörja. Jag har däremot hunnit påbörja ett helt nytt liv men jag har nog aldrig känt mig såhär ensam.

Själslig lobotomi

Jag vill plastikoperera själen

skära bort de stora ärren

gömma dem längst där inne

där de inte syns

eller känns

Jag vill plastikoperera själen

fylla tomrummen med liv

täppa igen alla läckor

vrida ur alla tårar

och torka bort all sorg

Jag vill plastikoperera själen

låta tanken vara fri

fri från smärtan

fri från saknad

fri från mig

Everything ends

Det blev en begravning, trots allt. De som var där tyckte att det var fint. Personligt och mitt i prick var det någon som sade. Nu är det klart. Nu kan allt annat fortsätta framåt. Flytten till Umeå, livet och sådana saker.

Just det, jag ska flytta till Umeå för att plugga. Student på heltid, om en drygt en vecka. Jag har ingenstans och bo och knappt någon koll på någonting. Det löser sig. Kurslitteraturen är köpt och det känns som en bra idé att starta om på annan ort.

I helgen blir det Stockholm för att se Kent, Winnerbäck och Robyn. På söndag ska jag träffa min Henny, lucky me!

Mina ord räcker inte till, jag vet inte längre hur jag ska använda dem. Min ork har sinat, men jag bryr mig för mycket för att inte orka. Samtidigt orkar jag inte bry mig, men jag bryr mig. Jag bryr mig så förbannat mycket. Det är så viktigt att han är han. Att min pappa får vara sin egen, inte en konstruktion av förväntingar om hur det bör vara. Han brydde sig inte mycket om hur saker och ting skulle vara, han gjorde som han kände för. Alltid. Och han fanns alltid där, en stöttepelare för livet. En pappa att be om råd. En pappa vars råd alltid var desamma, fast uttryckt på olika sätt, gör som du vill. En pappa som alltid uppmuntrade det jag valde att göra oavsett vad det var. En pappa som uppmuntrade mig lite extra varje gång jag bestämde mig för att jag skulle skriva och syssla med språk. Varje gång. Alltid. Min pappa. En av de få som faktiskt förstår, eller smarare förstod, varför det inte går att dricka te ur kaffemuggar. En av de viktigaste personerna i mitt liv, borta för alltid. Igen.

Sånt som inte finns

Jag tror att jag har landat i något slag normaltillstånd. En vardag utan att ha en syster. En syster som inte finns. Jag kan visserligen inte greppa hela grejen med att hon faktiskt är död men jag har vant mig vid att hon inte finns. Det är absolut inte angenämt på något sätt och det är jobbigt att hon inte finns. Det är jobbigt att inte kunna skicka ett sms och få svar inom några minuter. Det är jobbigt att inte ha en syster, att inte ha Sara.

Dagarna bara går, veckorna likaså. Årstiderna passerar och snart är det vår igen. Snart är det maj igen. Dumma jävla maj och dumma jävla vårsol. Jag minns promenaderna till sjukhuset förra året. Jag behövde ingen jacka. Det var två svanar i ån och jag ringde ofta Lena på vägen. Jag minns väntrummet. De fula sofforna. Telefonen utanför. Den hårda bänken. Korridorerna och Saras rum. Namnen på whiteboard-tavlan. Namnen som ändrades. Namnen tillsammans med födelseår. De var många gamlas namn. Och några skrämmande unga. Och min syster.

Jag minns sjuksköterskorna. Sjukgymnasten. Sprägningarna utanför. Saras andetag som inte var hennes egna. Och vårsolen. Min gråa, för stora tröja. Och jag minns svanarna. De är tillbaka nu. De är tillbaka. Sara är borta. Dumma jävla svanar.

Jag minns läkaren. Han med det roliga namnet som jag inte minns. Jag minns hans ansikte. Jag minns hur hans läppar rörde sig. Jag minns inte vad han sa. Jag följde inte med in. Varken före eller efter. Jag ville inte se min syster dö. Jag ville inte vara med. Jag ville inte finnas. Jag skrev istället. Jag skrev ned allt jag aldrig hann berätta. Allt hon aldrig kommer få veta.

Syskonkärlek

Jag har fantastiska syskon. Tre, eller två, jag vet inte riktigt hur man räknar längre.

Björn, min storebror. Jag vet ingen som är så snäll som han, och trevlig. Han bjuder mig alltid till fester, oftast efter att de har startat men jag uppskattar det ändå. Han är bra på att köpa presenter också, ett år fick jag David Batras Den som inte tar bort luddet ska dö, i julklapp i år fick jag Buffy season 8. Han är min bästa storebror. Han är bra på att fickparkera och ställer upp när man ber om hjälp också.

Arvid, min lillebror. Han kan verka lite tafatt ibland, egentligen tror jag att det är för att han inte vet vad han ska göra, vad han egentligen vill bli. Eller så vet han, men vågar inte ta hela steget. Han spelar mycket och ser på serier, och så är han social ibland också. Han har konstig smak när det kommer till mat men det gör inget. Han är ju min bror, trots allt. Minstingen, det kan inte vara lätt.

Sen är det ju Sara också, eller var. Den äldsta, och klokaste om man frågade henne. Min fantastiska syster. Vår fantastiska syster. Hon som lämnade oss. Jag tror aldrig att hon riktigt förstod hur viktig hon var. Att hon var sjuk var aldrig en börda, att hon vara Sara var det som betydde något. Visst, hon kunde vara fruktansvärt envis när hon inte fick som hon ville men hon kunde alltid få oss att skratta. Hela familjen.

Alla mina syskon är, var, fantastiska och jag skulle aldrig vilja byta ut dem.

Ingen lust, ingen ork

2013 har börjat. Jag har inte lovat att äta nyttigare, motionera, göra saker jag tycker om och bli en bättre människa det här året. Det gjorde jag i somras. Jag undrar fortfarande när det ska börja.

Det märks att det är nytt år. Människor runt omkring vill börja om, börja träna och sluta upp med dåliga vanor. Jag förstår inte, eller kanske. Jag kan förstå att ett nytt år kan liknas med, och motivera till, en nystart. Frågan är bara varför det skulle gå bättre för att det är ett nytt år? Det är ju inte som att motivation och ork kommer i mängder bara för att ytterligare en dag passerar. En dag med mycket alkohol, höga smällar och lite sömn.

Jag har aldrig riktigt tyckt om nyår, absolut inte tyckt om nyårslöften. Det har inte ändrats. Att klockan passerar ett visst klockslag på en specifik dag förändrar ingenting. Det blir inte lättare.

Varje dag tänker jag att det blir bättre i morgon. Det blir lättare. Det blir aldrig lättare. Vissa dagar är det inte lika jobbigt att ta tag i saker, andra dagar är det bra mycker svårare. Oftast finns det ingen ork alls, ingen lust.

Det är så mycket lättare att bara låta bli. Mycket lättare att inte välja. Att bara vara. Det kräver ingen ansträgning, ingen motivation och ingen ork. Jag fortsätter flyta med och gör nästan så lite som möjligt, förutom när jag försöker, misslyckas och sen gör ingenting. Igen. Om och om igen.