Lift up the receiver I'll make you a believer

Det händer ofta. Den där lilla, lilla tanken slår mig. Den där tanken som verkar ofarlig och helt vardaglig. När saker blir svåra, när jag kör fast i studierna eller när jag kommer på en bra ordvits finns den där. Den där lilla, lilla tanken att jag skulle ringa...

Jag hinner knappt tänka klart tanken innan den kan ha förlamat hela mig och ödelagt resten av min dag. Det krävs inte mycket. Ibland hinner det inte utvecklas till en tanke, ibland blir bara en känsla.

En känsla av att behöva någon. Att prata med någon som jag vet kan hjälpa mig komma igång med skolarbetet, en som kan få mig att se på uppgiften från ett annat perspektiv eller som bara suckar lätt när jag gnäller. En person som kan hjälpa mig fatta de här jobbiga studiebesluten.

Jag måste lära mig att klara mig själv på ett helt annat sätt nu. Jag har inget annat val än att bli självständig. Det akademiska överhuvudet i familjen finns inte längre och helt plötsligt står jag här själv. Jag som hade tänkt mig att han skulle slå följe med mig hela vägen, glädjas åt studieresultat tillsammans med mig och hjälpa mig med uppsatser och vetenskapsteori.

Hans telefonnummer ligger kvar i telefonen. Det kommer nog få ligga kvar där länge. Jag har fortfarande kvar Saras telefonnummer, jag flyttade till och med över det när jag skaffade en ny telefon. Att ta bort dem som kontakter skulle kännas slutgiltigt och det här är de sorger jag kommer få bära med mig resten av mitt liv.