I dag har det gått två månader sedan
det otänkbara hände. Jag kommer aldrig glömma känslan jag hade
den dagen. Vi hade precis kommit hem från Lysekil, jag och Tomas,
och struntade i att packa upp. Vi tänkte att vi kunde slappa lite
först. Allt var så jävla härligt. Semester och en Europa-resa
runt hörnet. Vi hade inte planerat vart vi skulle utan bestämt oss
för att bara ta tåget och se vart vi hamnade. Bara vara fria.
Allt låg framför oss och det skulle
verkligen bli den bästa semestern någonsin. Jag hade äntligen
börjat känna att jag faktiskt skulle kunna må bra igen. Livet
skulle kunna bli bra och nu skulle allt börja. Jag skulle kunna bli
lycklig.
Min telefon låg på sängen, vid
fotänden, på det beiga överkastet. Resväskorna låg på golvet,
öppnade, redo att packas upp och sedan fyllas igen. Det skulle bli
den bästa sommaren. Förra sommaren var förjävlig och den här
sommaren skulle skulle vi kunna ta igen allt.
Telefonen ringer, jag ser att det är
pappa som ringer. Jag kommer ihåg hur glad jag blev när jag såg
att det var han. Jag hade så mycket att berätta, så mycket att
prata om och jag hade tänkt att vi skulle ses innan jag åkte iväg
igen.
Det är inte pappa som ringer. Det är
hans särbo. Hon berättar att han har fallit ihop, något är fel
och att ambulansen är där. Jag minns inte exakt vad hon sade, men
hon skulle ringa igen när de var påväg till sjukhuset. Den där
känslan, den som jag kände i början av maj när Sara blev inlagd,
den kom tillbaka. Jag visste att det var kört.
Jag kände att det var över nu och jag
kände att jag orkar inte det här. Inte en gång till. Det är så
jävla orättvist. När pappas särbo ringe upp igen var det för att
berätta att det är över. Det är slut. Han är död.
Jag tror att jag ringde mamma, eller om
Tomas gjorde det, jag minns inte riktigt. Vi blev i alla fall
upphämtade på kvällen. De följande veckorna känns som en enda
röra, tiden gick jävligt fort men jag minns inte riktigt vad jag
gjorde.
I dag har det gått två månader och
jag har inte ens börjat sörja. Jag har däremot hunnit påbörja
ett helt nytt liv men jag har nog aldrig känt mig såhär ensam.