Min syster har alltid varit annorlunda. Hon fick speciella andningsgymnastikscheman, hade massa piller i olika burkar, en stor gastub med luft i och en konstig ansiktsmask att andas i som kallades för PEP-mask.

Hon fick vara med i tidningen för att hon tog så många tabletter varje dag. För att hon behövde hjälpmedel för att överleva.

Jag kommer ihåg när min syster fyllde 15. Hon fick två stora påsar ostbågar och jag minns att jag tyckte det var hur orättvist som helst. Pappa sade till mig att det är speciellt att fylla 15 och att när du fyller 15 kommer du också få så bra presenter. Jag var 10 år och allt jag ville var att fylla 15.

När jag gick i nian berättade min NO-lärare om sjukdomen Cystisk Fibros. Hon frågade om någon visste vad det var för sjukdom, alla utom jag svarade nej men det hörde hon inte. Fast hon visste. Trots detta stod hon inför hela min klass, däribland mina bästa vänner, och sade att min syster kommer dö innan hon är 20. Min syster var redan 20 och jag visste mycket väl att det hon sade var helt fel.

I slutet av högstadiet och under gymnasiet hostade min syster mycket. Hon slutade aldrig och det fanns inget jag kunde göra för att hjälpa henne. Varje gång hon hostade vill jag mest bara gråta. Jag hatade att se henne lida på det viset, varje dag.

2009 genomgick min syster en lungtransplantation. Hennes lungor hade blivit så överfyllda med segt cf-slem att de snart inte klarade av mer. Idag kan hon äntligen leva.