23:e maj 2016

Det har gått fyra år sedan den där dagen då jag satt i väntrummet till intensiven i Linköping för sista gången. Jag var 22 år gammal och visste inte riktigt vad jag ville göra med livet mer än att vara där, i Linköping, just då. Jag var 22 år gammal och hela världen rasade omkring mig, ett inre krig som jag hade väntat på hela livet började det. Ett krig som aldrig kommer sluta. 

Ungefär ett halvår tidigare hade jag packat mina väskor och flyttat hem från England, mitt England som jag hade längtat till så länge. Det var aldrig ett val att lämna England, det var ett måste. Varje sekund jag spenderade på andra sidan havet var en sekund jag förlorade med min syster. Min syster som hade övertalat mig om att det var självklart att jag skulle åka, hon var bara lite trött och skulle snart bli bra igen.

Jag åkte hem. Hem till familjen, hem till Mantorp, hem till Linköping. Jag åkte hem till det enda jag visste, till en familj som skrattade sig igenom varje tragedi. Mina mål var inget annat än att jobba och vara nära, vara hemma. Inte för att något skulle hända, men för att den där oron som funnits sedan jag förstod vad cystisk fibros var hade blivit så mycket större. Egentligen visste vi ingenting alls, bara att det blev sämre och sämre.

Dagarna gick, jag varvade köksbordshäng med intesnivtittande på serier för att inte riskera att tankarna skulle vandra iväg. De fick inte fick inte fick inte vandra till det omöjliga. Det stora mörkret som inte gick att greppa. Det kolsvarta.

En dag missade jag att svara på sms. Jag satt och kollade på vampyr-TV och noterade inte att min telefon plingade och att min syster ville att jag skulle komma dit så vi kunde måla naglarna och skratta åt någon morbid tankebana. Hon skrev att hon såg ut som Hitler. Jag tänkte inte på att jag missade att svara, missade att gå dit, innan det var för sent. Tänkte inte alls på det innan allt hade hänt och jag satt där med telefonen i handen och grät för att jag hade hittat beviset på att jag inte fanns där. Inte stöttade när det behövdes.

Det var en varm dag, kanske den första sommardagen på året, när jag satt i väntrummet på intensiven. Jag hade köpt ett litet skrivblock där jag skrev ned allt jag skulle berätta när du vaknade. Du vaknade aldrig och istället fyllde jag blocket med allt som var du, allt som var viktigt att komma ihåg. Det var en varm sommardag, men hela mitt liv frös till is.

Hittat hem

Terminsslutet är nära och på skolans bibliotek flockas studenter för att i gemensam panik försöka memorera det sista inför tentan eller tvinga fram de sista orden i uppsatsen. Tidigt trängs böcker, laptops och diverse papper på alldeles för små bord medan studenterna febrilt försöker förstå varför de har valt att göra det här mot sig själva. De svär att nästa gång ska de vara ute i god tid. Nästa gång ska de laga tillräckligt med matlådor för att ta sig igenom hela tentaperioden. Nästa gång ska de äta frukt istället för godis för att få bra energi. Nästa gång.

Mitt i allt detta kaos har jag hittat min plats, en plats där jag känner mig hemma och allt känns rätt. Som att jag äntligen har förstått vad jag ska göra, även om jag inte vet. Mitt i pluggkaoset kan jag inte känna mig annat än nöjd. Nöjd för att jag hittat rätt. Det gör inget att det alltid är tentaperiod när jag fyller år. Det gör heller inget att jag får spendera varje jul och nyår med att kämpa för att få fram motivation till att dra fram böckerna och plugga bara lite till. Det gör inget för det är det här jag mår bra av. Äntligen.

Nobelbanketten

Nobelbanketten rullar på tv:n precis som varje år den här dagen. Precis som varje år krånglar internet när det är dags för kultureliten att prata om kronjuvelerna, de där fina, dyra smyckena som är reserverade för kungligheter. 

Det var aldrig meningen att det skulle bli en tradition att kolla på Nobelbanketten, men det verkar ha blivit så. Tanken på att inte ha det rullandes på tv:n kan liknas vid att överge julen, något som jag aldrig skulle göra. Det är konstigt ändå, att nya traditioner kan etableras, och att de kan etableras helt utan andra människor. Sällan är det någon annan än jag som ser på det här.

Varje år är det samma sak som är lika roligt, juvelerna. Det finns ingen egentlig anledning till det. Jag är inte så förtjust i smycken själv, men tanken på att så många utav de smycken som är där har sett likadana ut så länge får det att kännas som att det blir en ögonblicksbild från historien. Eb ögonblicksbild från de rika, från överflödet och orättvisorna.

Nu sjunger Seinabo Sey och det är dags att lägga ned skrivandet och bara lyssna.

I'm back, kanske

Livet rullar och tiden går. Dagarna fylls med studier och läsning, inte mycket tid blir över för att försöka göra något annat. Just nu är det inte mycket som är lika viktigt för mig som studierna. De representerar all det jag hoppas på, allt det jag vill ska hända. Även när det är som jobbigast och jag känner att jag orkar inte mer nu, det är för mycket att göra, tänker jag att det finns inget annat jag hellre vill göra. Studierna har blivit synonymt med en framtid som andas hopp, om ett liv som inte styrs av sorg och ångest.

Jag stängde ned den här bloggen ett tag, orkade inte känna att vem som helst kan komma in och läsa den och var trött på att allt jag skrev färgades av död och sorg. Orkade inte tänka på att allt jag klarat av att skriva sedan den där första döden har handlat om henne eller honom. Det har inte funnits mycket annat i mina tankar, och mitt i allt det här har skolan kommit att bli en väg ut. Mer studier betyder mindre tid för tankar.

Det är jobbigt att känna att jag sitter fast. Att allt som kommer ur mig handlar om samma sak, men å andra sidan kanske det behövs, eller så blir det ett evigt ältande som inte leder någonstans. Det kan också vara så att vi formas av våra erfarenheter och det vi går igenom, och något så stort som döden kommer för alltid färga hur vi förhåller oss till livet runtomkring.

Något så slutgiltigt som döden kommer omedelbart att förändra de som står nära, och det kommer fortsätta att förändra dem medan livet fortsätter. Döden och livet. Det ena slutgiltigt och konstant medan det andra så förgängligt och bräckligt. Det finns ingen logik i vem som dör och det går aldrig att känna sig säker när blixten väl slagit ned precis där du stod, där du kände dig trygg.

2 mars 2015

Hur min systers 30-årsdag skulle se ut hade jag vetat länge. Jag skulle köpa en såndär sorglig prinsessbakelse i enpack, en sån som pensionärer köper till eftermiddagsfikat när deras partner kolat vippen men de ändå envisas med sina rutiner.

Ensam hade jag satt mig vid mitt nakna köksbord och stirrat ut i tomma intet, prinsessbakelsen framför mig på en Gröna Anna-assiett, och sakta, sakta skulle jag börja äta den ensamma, sorgliga bakelsen. Andaktsfullt och långsamt. Smaka på varje bit. Låta marsipanen långsamt smälta i munnen. Sakta låta mönstret på tallriken komma fram. Lite mer för varje tugga till allt som återstår är ett tomt fat i en urholkad verklighet.

Inget annat sällskap än ensamheten och minnet av hur min syster på sin 27-årsdag säger att hon aldrig kommer bli 30. Än en gång hade hon rätt, som hon alltid påstod sig ha, för där skulle jag sitta, ensam och sorglig på det som skulle vara hennes 30-årsdag.

2014: Resorna

Av vissa kan det anses vara lite sent att komma med någon slags årssammanfattning i mitten av januari, och kanske stämmer det. Det skiter jag fullständigt i. 2014 blev året jag reste hur mycket som helst. Började redan på nyårsafton som spenderades i New York med en av mina bästa vänner.

 

Resa nummer två tog mig och pojkvännen till Tokyo, något som vi pratat om i år och dagar men inte riktigt kommit oss för att göra och jävlar vad bra det var! Så himla häftigt och rent och så mycket att se. Vi åker tillbaka i sommar för vi är långt ifrån klara med det landet än.

 

Under sommaren fick jag och min mor den fenomenala idén att åka till London! Egentligen hade jag tänkt åke till Dublin och gå på konsert men det blev himla dyrt att ta sig dit så London fick duga. I slutändan blev det nog dyrare att åka till London eftersom vi mest shoppade och även passade på att se The Lion King.

I slutet av oktober var det dags för familjeresan, en vecka i Italien tillsammans med alla de en sett till att flytta ifrån för att inte bli galen. Vi hann med både Venedig och Rom, och njöt av den sista värmen innan vi tvingades tillbaka till vinterhalvåret.

Julen spenderades i London med häftigaste brandmansvännen, tillika själsfränden som jag växte upp tillsammans med, men det är en historia vi får ta en annan dag (för någon har lämnat kameran i Linköping och åkt tillbaka till Malmö, hoppsan).

Tjugofem

Tjugofem. En ansenlig ålder. Vuxen? Ung? Ingen vet riktigt. De finns de som vid min ålder har barn och stabil inkomst. Jag har andra erferenheter. Medan andra har byggt upp en trygg grund har jag knappt klarat av att stanna på ett ställe mer än ett år. Jag har inte direkt bränt några broar men jag har sett till att hålla mig långt borta från de jag redan passerat.

De senaste fem åren av mitt liv har kantats av oro, rastlöshet och en känsla av att inte höra hemma. Jag känner mig fortfarande inte hemma och jag har inte kommit till ro än. Allt jag gör görs i väntan på nästa äventyr, nästa resa, nästa konsert.

Jag har blivit en upplevelsejunkie som inte kan fungera normalt om jag inte vet när jag kan få nästa dos. Måste hela tiden planera in saker att se fram emot, storartade saker som jag kan vara stolt över när jag ser tillbaka på ett väl spenderat liv. Det här är långt ifrån den verklighet jag föreställde mig när jag var 15.

I tonåren var jag, som de flesta kanske är, relativt säker på att jag vid 25 års ålder skulle ha uppnått en viss nivå av trygghet och stabilitet. Jag skulle veta vad det skulle bli av mitt liv, om jag inte redan hade fått tag i drömjobbet. Helt ärligt så har jag ingen aning om vad livet egentligen är till för, mer än att ta sig igenom och ha det så trevligt som möjligt.

Det här med livet, vad är det egentligen? Alla dessa människor som kryllar överallt, helt upptagna av livet. Jag med. Vi lever i en tillvaro här och nu där det vi gör troligtvis inte kommer ha någon mer inverkan i det stora hela mer än att vi sliter ut vår värld medan polerna smälter.

Huruvida min existens har någon som helst inverkan på världen är ändå midre viktigt. Det som faktiskt betyder något är vad jag väljer att göra här och nu. Vad jag väljer att göra med all de år som komma skall.

2015, 25-åriga jag, jag tänker fan äga skiten ur er båda i år.