Syskonkärlek

Jag har fantastiska syskon. Tre, eller två, jag vet inte riktigt hur man räknar längre.

Björn, min storebror. Jag vet ingen som är så snäll som han, och trevlig. Han bjuder mig alltid till fester, oftast efter att de har startat men jag uppskattar det ändå. Han är bra på att köpa presenter också, ett år fick jag David Batras Den som inte tar bort luddet ska dö, i julklapp i år fick jag Buffy season 8. Han är min bästa storebror. Han är bra på att fickparkera och ställer upp när man ber om hjälp också.

Arvid, min lillebror. Han kan verka lite tafatt ibland, egentligen tror jag att det är för att han inte vet vad han ska göra, vad han egentligen vill bli. Eller så vet han, men vågar inte ta hela steget. Han spelar mycket och ser på serier, och så är han social ibland också. Han har konstig smak när det kommer till mat men det gör inget. Han är ju min bror, trots allt. Minstingen, det kan inte vara lätt.

Sen är det ju Sara också, eller var. Den äldsta, och klokaste om man frågade henne. Min fantastiska syster. Vår fantastiska syster. Hon som lämnade oss. Jag tror aldrig att hon riktigt förstod hur viktig hon var. Att hon var sjuk var aldrig en börda, att hon vara Sara var det som betydde något. Visst, hon kunde vara fruktansvärt envis när hon inte fick som hon ville men hon kunde alltid få oss att skratta. Hela familjen.

Alla mina syskon är, var, fantastiska och jag skulle aldrig vilja byta ut dem.

Ingen lust, ingen ork

2013 har börjat. Jag har inte lovat att äta nyttigare, motionera, göra saker jag tycker om och bli en bättre människa det här året. Det gjorde jag i somras. Jag undrar fortfarande när det ska börja.

Det märks att det är nytt år. Människor runt omkring vill börja om, börja träna och sluta upp med dåliga vanor. Jag förstår inte, eller kanske. Jag kan förstå att ett nytt år kan liknas med, och motivera till, en nystart. Frågan är bara varför det skulle gå bättre för att det är ett nytt år? Det är ju inte som att motivation och ork kommer i mängder bara för att ytterligare en dag passerar. En dag med mycket alkohol, höga smällar och lite sömn.

Jag har aldrig riktigt tyckt om nyår, absolut inte tyckt om nyårslöften. Det har inte ändrats. Att klockan passerar ett visst klockslag på en specifik dag förändrar ingenting. Det blir inte lättare.

Varje dag tänker jag att det blir bättre i morgon. Det blir lättare. Det blir aldrig lättare. Vissa dagar är det inte lika jobbigt att ta tag i saker, andra dagar är det bra mycker svårare. Oftast finns det ingen ork alls, ingen lust.

Det är så mycket lättare att bara låta bli. Mycket lättare att inte välja. Att bara vara. Det kräver ingen ansträgning, ingen motivation och ingen ork. Jag fortsätter flyta med och gör nästan så lite som möjligt, förutom när jag försöker, misslyckas och sen gör ingenting. Igen. Om och om igen.