fredag, november 12, 2010

fredag, november 05, 2010

Mina ord fastnar inte längre på papper. Mekaniskt knappar jag in bokstäver på en maskin. Mekaniskt bygger jag meningar för att säga något. Vad vet jag inte. Jag har inte längre något att säga eller något att bearbeta, visst känns det skönt? Livet passerar och jag hinner inte med. Att sammanfatta det här året skulle bara bli klyschigt och krystat. Bara att försöka säga något är klyschigt. Du vet hur det blir, eller hur?

Att nämna alla fina vänner och upplevelser, att försöka sammanfatta alla dalar jag har begravit mig i skulle vara förgäves. Det finns inget nytt där. Samma låt som spelas om och om igen på samma CD-spelare, du vet den där silvriga som jag ärvde från min syster, den som knastrar lite. Samma låt som får ett nytt ljus från dag till dag beroende på hur CD-spelaren mår för dagen. Men inget nytt, aldrig något nytt.

Jag önskar inte längre att jag kunde vrida tillbaka tiden. Det finns inget jag vill göra annorlunda. Du vet då när allt man önskade var att saker var som innan? Som innan livet. När allt var enkelt. Jag vill inte tillbaka dit. Jag tycker om nu för mycket. Jag tycker om framtiden för mycket.
~~~~
Det kanske bara var en paus som jag behövde. Ett sabbatsår från livet. När jag kommer tillbaka kommer allt vara likadant men så annorlunda, nästan nytt. Jag kommer vara säkrare på framtiden och jag kommer inte vara rädd för att inte hinna göra mina val. De är redan gjorda, för länge sedan egentligen. Från den där kvällen, den där kvällen då jag började skissa upp kjolar. En till dig, och en till mig. Matchande. Din kjol skulle vara med broderade körsbär, men det blev aldrig av. Du skulle få den i present, men livet kom emellan och jag visste inte vad du hade för storlek.

Ibland önskar jag att jag kunde skriva som förut, utan ansträngning.